Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt.

Jag vill inte ha ett förhållande, det VET jag. Jag kan inte tänka mig att leva med någon, för jag kan inte tänka mig att lita på någon, eller släppa någon in under skinnet på mig igen. Ändå längtar jag efter att vara två. För jag kan inte bekräfta mig själv. Jag är ingenting då jag är ensam. Jag har låtit andra människor definiera vem jag är så länge att jag tappat bort mig själv totalt. Jag kan vara vad som helst och ingenting, helt beroende på i vems sällskap jag är.

Jag hatar mitt jobb, ändå vågar jag inte byta. Jag har fått ett annat jobb, det enda jag behöver göra är att tacka ja, men jag är så livrädd för förändring att jag får panikångest av tanken. Jag är så rädd för att jag också där, på det nya stället, bland nya kolleger ska bli mobbad och ifrågasatt och nedtrampad att jag väljer att hellre mobbas och trampas ned av någon jag känner, någon bekant. Det finns en trygghet också i den värsta situationen.

Jag vill inte röka, ändå längtar jag tillbaka till den där tiden då ”allt var enkelt” och jag kunde gå ut på en cigarett när ångesten blev för stor.

Jag har alltid vetat att jag vill bo i ett eget hus, med egen gård, utan trafik och ljus och ljud. ALLTID. Men nu, längtar jag tillbaka till ett liv i en lägenhet, då allt var enkelt och ekonomin inte SÅ betungande, då jag ännu kunde leka med tanken på att byta bransch eller börja studera, resa, shoppa, spara till en ny bil.

Är det inte så att då när förändringar känns som mest skrämmande, då när man instinktivt klamrar sig fast vid gamla vanföreställningar med tänder och klor, då man ifrågasätter ALLA beslut man någonsin fattat själv och då det känns som man med hjärtat i halsgropen står i lyftkranen med bungee-repet hårt fäst vid benen, är det inte DÅ som man ska hoppa? Som man ska lita på att repet håller, att beslutet är rätt och att det kommer att vara värt det efteråt?

Min trygghetskrävande hjärna stretar emot för fulla muggar, och vill TVINGA mig tillbaka till ett liv jag levde för 10 år sedan. Ett liv jag levde i hyreslägenhet, utan utbildning, i ett olyckligt förhållande och då jag rökte och drack mer än lovligt för att lite lindra den dunkande oro som fanns i mitt bröst redan då, men som jag SÅ FIFFIGT nu OMÖJLIGT kan minnas. VARFÖR fungerar hjärnan så, att allt det onda suddas ut, för som tur har jag ju varit så insiktsfull att jag skrivit ner allt jag tänkte och kände också då, och nej, jag var inte lycklig.

Jag hade precis samma våndor, samma ångest, samma rädslor och samma obefintliga självkänsla då som nu, skillnaden är att jag nu har en massa möjligheter att påverka mitt liv. Jag KAN byta jobb, jag KAN sälja huset och flytta till en lägenhet, jag KAN rusa in i ett förhållande bara för att jag inte vågar ge mig själv tid att låta min hjärna löpa amok och verkligen ta reda på vad jag vill och vem jag är.

För det är bara det allt handlar om, jag saknar någon eller något som vilseleder min hjärna, som gör så att jag inte behöver tänka eller känna, för det gör så jävla ont.

Men jag vill ju inte bli vilseledd eller distraherad längre, jag har ju märkt att det inte är omständigheterna det är fel på, utan mig själv.

Jag måste sluta låta rädsla styra allt jag gör, och sluta längta efter att välja den enkla vägen, för den är inget värd.