Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.

Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons ben, min armbåge sitter för långt ut på min kropp, jag passar inte in i den där mänskliga massan som finns omkring en. Vissa bara glider in i människohavet och sitter som gjuten, jag är fyrkantig och vass.

Jag passar inte in i någon roll där jag måste ha med andra människor att göra. Jag passar inte in som förälder, jag passar inte in som barn, syster, vän, fru, kollega, förbipasserande eller bekant. Jag passar in då jag är ensam. Plocka upp mig ur människohavet och sätt mig utanför, i skogen, på vägen, i en tom stad, DÄR smälter jag in som en kameleont. Som ett får i fårahjorden, så att säga. Jag kanske inte alls är en människa?

Jag kom på ett undantag, främling. Jag är jättebra på att vara främling, DEN rollen kan jag spela.

Tänk om jag har en gammal själ?

Ibland tror jag det, det är därför jag inte passar in, därför som jag inte vänjer mig lika snabbt vid förändringar som andra, jag har en ur-själ. Så där som ett urberg, försök att vara flexibel när man är fastnaglad i jordklotet av sin egen tyngd. Just så känns det faktiskt. Jag är för gammal för det här livet, jag vet för mycket, är för cynisk, har sett allt och hört allt förut. Min själ kom nog bort i något skede och landade på helt fel plats vid helt fel tidpunkt. Jag hör inte alls hit egentligen, mitt liv finns någon helt annanstans.

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ansikte, en där hon grimaserade och två där hon bara lugnt tittade in i kameran med outgrundlig min, nollställd, intetsägande, harmonisk. Jag fick tårar i ögonen. Jag VET att min unge är det vackraste som finns, jag VET att en mammas ögon bara ser ljus och kärlek och skönhet i sina barn, jag VET att jag är sjukligt partisk. Men hon är så vacker. Det var som om jag såg henne för första gången, hennes ansikte så rofyllt, så symmetriskt, så tillitsfullt och så vackert. Allt annat än mitt, men jag har också alltid sett att hon fått sitt yttre av sin pappa. Det finns inte en gnutta av mig i hennes utseende.

Jag har själv fötts med en liten missbildning i ansiktet, jag har inget symmetriskt, vackert ansikte. Jag har ett käkben som är snett, ena sidan sitter lägre ner än det andra. Jag har en näsa som är lite missformad, olika stora näsborrar och näsgångar, en kluven läpp och sned tandrad (som blivit rakare efter år med tandställning, men som är långt från rak ändå). Jag skulle opereras då jag var 13, det visste jag hela min uppväxt, att så fort mitt ansikte hade växt tillräckligt skulle mitt ansikte bli korrigerat, och jag skulle bli normal, och på något sätt ställas på samma linje som alla andra i min ålder, ha samma förutsättningar och se likadan ut som dem. Under det sista läkarbesöket innan operationen hade jag en äldre läkare, han undersökte mig, tittade mig i ögonen och sedan på min mamma och sa, ja, de där yngre läkarna målar gärna upp guld och gröna skogar, men skulle jag vara ni så skulle jag fundera två gånger innan ni bestämmer er för att låta utföra operationen, resultatet kommer troligtvis inte att skilja sig så mycket från nuläget. Jag kommer ihåg besvikelsen. Alla de där drömmarna om att passa in slås i kras. Men jag höll fast vid mitt beslut att låta operera mig, höll fast vid det ända tills kallelsen kom hem med post, och listan på vad jag skulle ha med mig till sjukhuset. Då ändrade jag mig, två veckor innan utsatt tid, för jag vågade inte, och jag visste inte om jag verkligen ville. Jag var inte rädd för operationen, utan jag var rädd för resultatet, på det här sättet kunde jag ändå säga att jag själv valt att se ut så här, låtsas att jag aldrig egentligen velat ändra på något, låtsas att jag är nöjd med det jag har. Tanken att vakna upp och vara lika ful som förut, TROTS en operation, gjorde mig livrädd.

Man hade berättat åt mig att mitt utseende inte är ärftligt, så när jag väntade min unge var jag aldrig rädd för hur hon skulle se ut, och jag visste att utseendet inte skulle spela någon roll, så länge hon var frisk så skulle ingen missbildning i världen ha ändrat på hur jag kände för henne. Men när hon föddes och de berättade åt mig att hon är alldeles normalutvecklad så märkte jag att jag visst hade förväntat mig något annat. Lättnaden var enorm, HON ska aldrig behöva känna sig som jag har känt mig, hon ska få veta hur det känns att vara alldeles normal. Jag blev överraskad över mina egna tankar. När läkaren senare dessutom berättade att det faktiskt ÄR ärftligt, och han verkade nästan överraskad över hennes symmetriska ansikte kändes det ännu större, JAG hade fått en perfekt unge.

Det är därför som mitt hjärta snörs ihop när jag ser på bilder av henne, eller när jag tittar på henne när hon sover, eller när jag ritar av hennes ansikte. Mitt ansikte går inte att rita av, för det ser ut som om man ritat fel. Hennes däremot, är runt, symmetriskt, tidlöst och vackert, hon har stora vackra ögon och fina mjuka linjer runt näsa och mun. Igår när jag tittade på bilderna på henne satt jag helt ställd och bara stirrade, MIN unge, som har MINA gener, är så perfekt. Det är som ett jävla mirakel. Jag delade bilden på Instagram. På kvällen träffade jag min syster som sa ”hej, den där bilden, hon liknar dig på pricken, det är första gången jag ser att hon liknar dig”. Jag mumlade något ohörbart och gick bort, gömde mig på toaletten och försökte samla mina rusande tankar. Det var den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag som alltid tackat ödet för att hon fått sin pappas utseende.

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2 och duggregn, våt asfalt och leriga diken. Den där som sväljer mig hel, som plötsligt förbrukat allt syre jag hade tänkt andas och lämnar mig kippande efter luft på golvet, i dödskramper, men jag DÖR inte ens. DEN ensamheten. Den där ensamheten som skiljer mig från allt jag älskar, som separerar mig från ungen till och med. Som gör att hon blivit en annan människa, inte alls den där delen av mig som jag kände som mitt eget hjärta. Den ensamheten som är som alla gränser, mellan allting. Mellan människor, mellan kroppar, murar, väggar, hinnor och luftlager. Allt är gränser, och jag är ensam inom mina. Det finns ingenting som sakta övergår i något annat, allt slutar och börjar någonstans. Det finns en definitiv punkt där jag tar slut och världen börjar, där mina tankar inte längre når eller dit mina känslor inte räcks. En plats där jag inte hörs fast jag skulle skrika rakt ut. Den har bara kommit så jävligt nära, den diskreta punkten någonstans där långt ute har flugit på mig och omringat mig totalt. Jag har ingen chans att kontakta omvärlden, jag är fast.

Separationsångest och rädsla att binda sig. Så ironiskt, de två största problemen i mitt liv just nu är direkta motsatser till varandra. Och båda styrs av okontrollerbar rädsla.

Jag blir på allvar så trött på goda råd, förebrående kommentarer och diskreta knuffar i rätt riktning, andras rätta riktningar då alltså. Om man kunde förbereda sig på alla kollisioner och kursändringar och nära-ögat-situationer som livet för med sig så skulle det inte finnas någon gnista i människolivet överhuvudtaget. Det skulle vara jämt, oföränderligt, förutsägbart och platt. Jag påstår inte att inte även jag har strävat efter att leva utan att behöva ducka eller tackla, undvikit konflikter och kollisionskurser till den grad att jag aldrig ens satt min fot på spelplanen, men jag blev liksom ditslängd. Jag ligger där nu, bland alla andra spelare. Och ibland känns det som om min familj lite likgiltigt inför mina våndor (eller nej, snarare totalt ovetande och naiva) står på säkert avstånd på läktaren och ropar åt mig hur jag ska spela. Eller kanske oftare hur jag INTE ska spela.

Och jag vill bara gå och duscha.

Jag förstår att man menat väl, jag förstår att man bryr sig, att man vill mitt bästa. Men det bästa är inte att ifrågasätta varenda sak jag sysselsätter mig med. Det bästa är inte att varna mig i förväg för att kunna säga ”vad var det jag sa” efteråt. Det bästa är inte att be mig tänka efter en gång till, att hålla ut eller bita ihop, att gaska upp mig. Det bästa är inte att ropa varg så ofta att jag aldrig kommer att våga sätta min fot på trappan mera, att måla upp skräckbilder i alla personligheter jag träffar, eller döma ut situationer redan innan jag själv ens sett någon som helst potential i dem.

Jag kan inte basera mina val på ett manus som inte är skrivet än. Det går inte. Jag måste få prova mig fram, och sedan plocka upp spillrorna igen, om det så krävs. Och DET är det bästa. Om någon vill mitt bästa så får de sopa upp mig igen efter att jag gått sönder. DET är mitt bästa.

Jag är nämligen fullständigt på det klara med allt HUVUDLÖST jag håller på med. Det är allt annat som jag har svårt att se.