Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2 och duggregn, våt asfalt och leriga diken. Den där som sväljer mig hel, som plötsligt förbrukat allt syre jag hade tänkt andas och lämnar mig kippande efter luft på golvet, i dödskramper, men jag DÖR inte ens. DEN ensamheten. Den där ensamheten som skiljer mig från allt jag älskar, som separerar mig från ungen till och med. Som gör att hon blivit en annan människa, inte alls den där delen av mig som jag kände som mitt eget hjärta. Den ensamheten som är som alla gränser, mellan allting. Mellan människor, mellan kroppar, murar, väggar, hinnor och luftlager. Allt är gränser, och jag är ensam inom mina. Det finns ingenting som sakta övergår i något annat, allt slutar och börjar någonstans. Det finns en definitiv punkt där jag tar slut och världen börjar, där mina tankar inte längre når eller dit mina känslor inte räcks. En plats där jag inte hörs fast jag skulle skrika rakt ut. Den har bara kommit så jävligt nära, den diskreta punkten någonstans där långt ute har flugit på mig och omringat mig totalt. Jag har ingen chans att kontakta omvärlden, jag är fast.

Separationsångest och rädsla att binda sig. Så ironiskt, de två största problemen i mitt liv just nu är direkta motsatser till varandra. Och båda styrs av okontrollerbar rädsla.

 

Gesine

7 december 2014 21:11

Ja, det är hemskt och jättejobbigt och man tror det går inte, jag håller på att försvinna, går sönder, är en snigel utan hus - och då går det ändå lite till, lite värre, lite djupare och man tror inte att man överlever - men du anar inte vad mycket man klarar på väg till sig själv. Och plötsligt är du inte ensam utan bara självständig, du kan faktiskt klara att leva alldeles själv. Och jag kan bara titta på och ropa - här, här, här, du överlever, jag vet det, för jag har varit där jag med. Kram, Tinttu, jag återkommer, stå ut lite till! Den sista biten får man gratis, snart är du där!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Jag blir på allvar så trött på goda råd, förebrående kommentarer och diskreta knuffar i rätt riktning, andras rätta riktningar då alltså. Om man kunde förbereda sig på alla kollisioner och kursändringar och nära-ögat-situationer som livet för med sig...