I natt har jag drömt. Mycket och invecklat. Och efter att jag drömt har jag legat vaken och vänt och vridit på alla möjliga och omöjliga scenarion i mitt liv. Inte bra. Man kommer ingenvart på det sättet.

Jag lekte ändå med tanken att göra precis så om mitt undermedvetna tydligen vill att jag ska göra, så jag skrev ner PRECIS allt jag mellan 4 och 6 i morse har föreställt mig säga och göra. Det är lockande. Tänk om man kunde outsourca sina val och beslut på det sättet. Tänk om jag aldrig mera skulle fatta ett beslut fullt medveten, utan jag skulle alltid vänta tills jag halvsover, är full eller är i någon annan slags trans (typ när jag har sprungit väldigt långt kan jag komma in i någon slags fas där hjärnan bara går på autopilot och ingen hjärnkontrollant hinner med, utan hjärnan får hålla på bäst den vill). Så skulle jag tvinga mig göra och säga allt jag kommer på då.

Det skulle kunna vara, ”So long motherfuckers” på jobbet, säga upp mig och hitta på något annat och strunta i konsekvenserna. Eller ”Hej familj, sluta döma mig för hur jag lever mitt liv, alla klarar inte av att vandra på samma väg som ni”. Eller ta mitt pick och pack, unge och djur å flytta någon helt annanstans och lämna allt annat bakom mig.

Eller vara totalt öppen och ärlig mot alla människor jag träffar oberoende av hur de påverkar mig, sluta vara nervös och blyg och bara fråga rakt ut det jag funderar över.

Som om.

Jag fortsätter vara målmedveten, stark och säker medan jag halvsover eller har något annat att gömma mig bakom, en fylla eller en fasad av något annat. För att sedan, när det kommer till kritan, vara samma gamla jävla vindflöjel som inte har ett uns ryggrad inom sig, helt inkapabel att styra sitt eget liv.

Jag är så trött på mig själv.

 

Gesine

19 november 2014 16:16

Vindflöjel? Mja, jag vill hellre kalla det för flexibel och öppen för alla möjligheter. Jag tycker det är helt underbart att skissa olika scenarion för ens liv och leka med tanken - vad skulle hända om... Man måste väl få göra några utkast innan man bestämmer sig för den slutliga versionen. Och även den reviderar man ju under livets gång. Det där att tala klarspråk med ursprungsfamilien, det gjorde jag faktiskt, det var ett riktigt lyft, tyckte jag. När man ändå inte kan var som de har tänkt sig kan man lika gärna bli som man själv vill. Fast de blev ju väldigt sura, det måste medges. Jag och barnen mådde mycket bättre, dock. Säga upp sig på jobbet, rakt ut och gå utan hänsyn till uppsägningstiden, det har jag unnat mig en gång, jag sa tack för mig på mitt sista jobb, det var en underbar frihetskänsla, nen det kan man kosta på sig när man är skuldfri och kan leva på sina sparpengar, inte tidigare, tyvärr. Men i fantasin kan man göra det. Fortsätt du att göra utkast och lek igenom alla möjligheter, när man vaknar till kan man ju börja räsonera logiskt och då ser man ju, vad som går just nu och vad som måste vänta och tänkas igenom på allvar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...