Jag blir på allvar så trött på goda råd, förebrående kommentarer och diskreta knuffar i rätt riktning, andras rätta riktningar då alltså. Om man kunde förbereda sig på alla kollisioner och kursändringar och nära-ögat-situationer som livet för med sig så skulle det inte finnas någon gnista i människolivet överhuvudtaget. Det skulle vara jämt, oföränderligt, förutsägbart och platt. Jag påstår inte att inte även jag har strävat efter att leva utan att behöva ducka eller tackla, undvikit konflikter och kollisionskurser till den grad att jag aldrig ens satt min fot på spelplanen, men jag blev liksom ditslängd. Jag ligger där nu, bland alla andra spelare. Och ibland känns det som om min familj lite likgiltigt inför mina våndor (eller nej, snarare totalt ovetande och naiva) står på säkert avstånd på läktaren och ropar åt mig hur jag ska spela. Eller kanske oftare hur jag INTE ska spela.

Och jag vill bara gå och duscha.

Jag förstår att man menat väl, jag förstår att man bryr sig, att man vill mitt bästa. Men det bästa är inte att ifrågasätta varenda sak jag sysselsätter mig med. Det bästa är inte att varna mig i förväg för att kunna säga ”vad var det jag sa” efteråt. Det bästa är inte att be mig tänka efter en gång till, att hålla ut eller bita ihop, att gaska upp mig. Det bästa är inte att ropa varg så ofta att jag aldrig kommer att våga sätta min fot på trappan mera, att måla upp skräckbilder i alla personligheter jag träffar, eller döma ut situationer redan innan jag själv ens sett någon som helst potential i dem.

Jag kan inte basera mina val på ett manus som inte är skrivet än. Det går inte. Jag måste få prova mig fram, och sedan plocka upp spillrorna igen, om det så krävs. Och DET är det bästa. Om någon vill mitt bästa så får de sopa upp mig igen efter att jag gått sönder. DET är mitt bästa.

Jag är nämligen fullständigt på det klara med allt HUVUDLÖST jag håller på med. Det är allt annat som jag har svårt att se.

 

Gesine

2 december 2014 14:21

Oh, Tinttu, du håller på att lossa på allt som hindrar din frihet, du ju mitt i "låt mig vara ifred, jag håller på att bli vuxen på riktigt"-processen. Att jag inte såg det beror på att du alltid har varit och är en vuxen för mig, betydligt yngre, det skall vi inte förneka, men jämställd i allt annat, givande och tagande, en partner eller teamhalva eller hur jag skall säga. Jag skrev lite på loggen de sista dagarna, blev så inspirerad av dina kommentarer, jag fick som vanligt lite nya ideer genom dina texter. Jag återkommer angående ö med färja och spelplanen. Du har en enorm talang att formulera dig, precis vad jag behöver för att inte bli insnöad och tankelat.

Tokfrans

4 december 2014 11:42

Vet du måntro hur stor lugnande effekt du har på mig? Nu känns det igen som att någon ser mig för vem jag verkligen är, och inte som den där jag var för ...20 år sedan. Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...