Det är två veckor sedan den där mentala melt-downen jag hade en morgon i mitt badrum. På två veckor hinner mycket hända, har jag fått lära mig.

Mitt liv har tills nu varit statiskt, i många år. Inte tråkigt, inte värdelöst och inte att bagatellisera, men konstant. Om man skulle ha skrivit ut mitt liv på papper hade det varit ett streck, ett tjockt, svart, rakt streck.

Jag har liksom varit på paus. Jag har många gånger under de senaste åren önskat att mitt liv hade en paus-knapp utan att inse att allt har varit en stillbild hela tiden. Det hände någonting en fredag för snart en månad sedan när jag lovade mig själv, högt och inför publik, att vara modigare.

Uttalandet var säkert värdelöst för de flesta, vi hade en ”ute-dag” med jobbet och alla skulle säga något de kunde förbättra på i sig själv för att göra arbetsplatsen bättre. Jag hade tänkt säga ”jag lovar att säga till då jag eller någon annan blir illa behandlade på jobbet” men jag vågade inte, så i sista stund skrev jag om meningen i mitt huvud och den kom ut plattare och torrare ”jag lovar att vara modigare”.

Men i mitt huvud förändrades allt. Det slog mig att jag gått omkring och varit rädd alltför länge. Jag har varit rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig, varit rädd för att inte duga, varit rädd att förlora jobb och hem, varit räd för ensamheten, varit rädd för samlevnaden, varit rädd för och om mitt förhållande till mitt barn. Rädd, konstant 24 timmar om dygnet.

Men det är slut nu. Jag lovade mig själv att sluta vara rädd, och sluta låta bli att göra saker på grund av min rädsla. Jag kan tillägga att det där låter enklare än vad det verkligen är. Jag har någon slags social fobi, som sakta men säkert har utvecklats i och med att jag blivit så grovt bedragen och sårad av de jag älskat mest. Så jag har liksom dragit in alla känselspröt och konstaterat att så länge jag inte släpper någon nära så hålls jag ovanför hela skiten, då kan INGEN röra mig.

Men jag lovade ju mig själv att vara modig.

Så, när min kompis ringde för två veckor sedan och sade, vi behöver en basist i vårt band, vi spelar ikväll i garaget. Så tvingade jag mig att tacka ja. Det låter också enkelt, problemet var att jag aldrig spelat bas. Jag spelar gitarr, sjunger och spelar piano, men jag har rört en bas typ två gånger i mitt liv. Dessutom känner jag ingen annan i bandet, bara kompisen då, och han är 10 år äldre och hans kompisar hör till de där som var coola och tuffa och onåbara då jag gick i högstadiet och hade bråttom att bli vuxen. Jag höll på att spy av nervositet när jag körde till garaget på kvällen. Men det var skitroligt, jag har inte blivit så inspirerad på flera år. På fredagen köpte jag en begagnad bas.

Sedan var det hästviskaren, den där vars språk jag inte talar, och som bor på en annan kontinent, och som kom inflygande i mitt liv en alldeles normal kväll och överraskade mig alldeles totalt, som jag skrev om tidigare. Han som jag har tänkt på där på en sandstrand på en hästrygg i Frankrike (eller var han nu höll hus just den gången). Som jag TILLÄT mig fantisera om, bara för att det var så löjligt långt borta, så avlägset och så totalt dröm och fantasi som det bara kan bli. Nå, han kom ju tillbaka, och som om någon annan skulle ha tagit kontroll över min hjärna och mina händer, skickade jag ett meddelande med min adress och bjöd in honom till mig. Där satt han sedan, med sitt långa hår och sina hästdoftande kläder och åt makaronilåda vid mitt köksbord. Och jag fick en skymt av ett liv som inte alls borde vara så här inrutat och rutinerat, ett liv som visar en världen och som låter en röra andra människor och lära sig nya saker. Jag såg ju bara fragment, för vi pratar ju ännu heller inte samma språk.

Men det var så grymt uppiggande, att två gånger på två veckor få känslan ”hur-fan-hände-det-här??”

Liksom jag hittar mig själv i ett garage fyllt av skrikande elgitarrer och bankande trummor, med samma gummistövlar på fötterna och samma gamla tröja på kroppen, men med EN BAS i handen. Samma morgon då jag steg upp hade jag skrattat högt om någon hade visat mig en glimt av vad som skulle hända senare samma dag.

Och jag hittar mig själv i en varm stark famn som doftar häst och örter och gör mig alldeles knäsvag, hemma, I MITT KÖK. Och nej, jag tänker inte hoppa huvudlöst in i något kärleksdrama, men jag var så stolt över mig själv, jag kunde prata, le, röra, VARA hela kvällen, med en främmande människa utan att få ångest och darra och stamma och få andnöd. Hästviskaren, i mitt kök…liksom vilka var oddsen?

Allt det här, bara för att jag bestämde mig för att varje gång min hjärna tänker ”nej, jag vågar inte”, snabbt tacka ja till allt livet har att erbjuda, och ta konsekvenserna som de kommer, när de kommer.  

Så går man omkring i något slags rosa dis av självförnekelse och tvångspositivitet och glömmer hur nära allt lurar bakom knuten ändå. Allt har varit så enkelt de senaste veckorna, eller liksom då det gäller HONOM har allt varit så enkelt, jag har varken sett honom eller hört av honom. Det är enkelt så länge man blundar och håller för öronen.

Jag trodde jag har kommit länge. Jag trodde att också mitt hjärta var överens då min hjärna en gång godkänt resonemanget. Jag hade kommit så långt, jag var fri igen, mig själv, eller i alla fall närmare, och mer du med mig själv än på länge.

Sen skriver han.

Du är underbar. Jag saknar dig, ungen och djuren så hemskt mycket <3

Alla mina skyddshinnor rinner av mig, där jag står 6.42 i mitt badrum. Och det känns som att jag plötsligt vaknar upp ur någon slags trans, utan skinn och hud och utan några som helst försvarsmekanismer, och jag gråter.

Jag förstår varför människor lever i dåliga förhållanden, jag förstår människor som gång efter gång går tillbaka till det trygga och varma, som trots all skada förhållandet orsakar individen, väljer tryggheten och vetskapen att vilken reaktion i den andra som helst är bättre än ingen reaktion alls. Att hat och förakt är bättre än tomhet. Och att i det stora hela hade vi det ju oftast riktigt, riktigt bra.

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

(Hjalmar Söderberg)

Den jag ska vara mest rädd för i världen, den som kan orsaka mest skada och förstörelse, den mest skrämmande och fasansfulla, är jag själv. Den enda vars kärlek jag behöver, är jag själv, den enda som kan ge mig trygghet och stå upp för mig i vått och torrt, är jag själv. Varför är människan så sjukt lättpåverkad när det kommer till bekräftelse och uppmärksamhet? Jag känner mig som en golden retriever. Igen.

Det är så synd att det är så svårt att få hjälp när man verkligen behöver den. Och det är så synd, att de som kan hjälpa inte förstår att visst, man klarar sig och mår relativt bra (eftersom man inte ännu är förhindrad att ta hand om sig själv och arbeta) men att man ÄNDÅ mår dåligt.

Jag tycker att det är lite skrattretande att bli ifrågasatt när man en gång kommit så långt att man sitter på sitt nästsista evalueringsbesök hos psykiatern. Det är så skrämmande att märka att man blir tagen på allvar först sedan då det finns en risk att man inte kan sköta sitt arbete och bli en kostnad för sin arbetsgivare, eller alternativt inte kan ta hand om sig själv och sitt barn och bli en kostnad för samhället. Hon frågade mig om min barndom och jag svarade att den har varit bra, sedan konstaterade hon att ja, du har ju inte varit med om någon traumatisk upplevelse så…

Tankarna började löpa amok i mitt huvud, jag kände mig gråtfärdig samtidigt som ett nervöst skratt bubblade upp från mig. Det var så absurt att jag inte kunde göra annat än att skratta. Det har tagit tre år för mig att godkänna för mig själv och för andra, att visst, en skilsmässa kan vara tillräcklig för att kasta om hela ens liv, och jag har äntligen kunnat börja se på saken med mindre dömande ögon. Att vara ledsen är inte att vara svag, att sörja är inte att erkänna att allt var mitt fel. Det är okej att sakna, sörja, drömma, gråta, skrika och skratta, att den jag älskade DÅ och saknar NU, inte är den samma som sårade mig DÅ och hatar mig NU. Inga av de känslor jag har undergräver mig som människa. Att tycka synd om sig själv är inte att godkänna situationen, utan bara ett konstaterande, SEN kan man ta sig i kragen och göra något åt saken.

Nå, Jag har alltså inte varit med om något traumatiskt. Men vad fint. Då går jag hem och fortsätter leva mitt liv som sakta men säkert barkar åt skogen. Jag fortsätter vara rädd för vad som händer när jag inte orkar gå på jobb något mer, och jag fortsätter ha panik över vad som händer med ungen om jag inte klarar av att ta hand om mig själv ens. Jag fortsätter kontrollera och manipulera henne och allt omkring mig och jag fortsätter med at bli hysterisk om det inte går så som jag planerat.

Jag höll på att smälla av, där på stolen i psykiaterns rum. Jag hade lust att skrika, jag är VISST värd det här, jag behöver VISST hjälp. Det är INTE bara jag som sjåpar mig och gör mig till, försöker få uppmärksamhet genom att leka psykiskt sjuk.

Jag fick den där bekanta känslan av att snart inte kunna hålla allt inom mig längre (vilket ju skulle vara bra att visa, men som jag för allt i världen inte KAN visa). Det känns som att om jag släpper taget exploderar allt, liksom jag smäller av, det börjar med gråt och snor och hulkande, men fortsätter i en smäll och så finns jag bara kvar som blodiga inälvor på väggarna runt omkring mig. Och just innan borde jag bara gå och gömma mig på ett säkert ställe, eller så lugna ner mig.

Jag lugnade ner mig.

Jag får hjälp, det är helt okej, men jag blir så arg på att det måste bollas med vården på det här sättet, som om det vore något jävla lördagsgodis som bara de snälla ungarna får. Man måste vara så stark och så självsäker. Man ska kunna säga högt ”Du, jag BEHÖVER det här, ge mig det” för att överhuvudtaget ha en chans. Vem kan det? Ens när de är friska?

#vård #hjälp

Nostalgi.

Det är något jag är bra på. Och det är inte den där trevliga nostalgin som alla pratar om, utan det är en känsla av att falla utanför en gemenskap eller sammanhang som har märkt en, men som man till varje pris försöker klänga sig fast vid, ett nytt sätt att tänka, en insikt ett uppdaterat jag.  

Jag är dålig på förändringar, jag vet det. Jag är dålig på saker som tar slut, perioder som avslutas, program som fanns en tid och aldrig mera kommer igen. Samtidigt vet jag ju att jag aldrig får uppleva något nytt om jag bara klänger fast mig vid det förflutna.

Känslan jag fick idag slängde mig tillbaka många år i tiden, till stunder i mitt liv då jag har insett att något har hänt med mig, en förändring har skett, men att jag sen kommit till en ände och att jag hädanefter måste klara mig själv, föra framåt förändringen och lära mig leva ut den och med den, själv.

Skriftskolan, var en sådan. Det låter högtidligt, men det hade ganska lite med religion att göra egentligen. Det var bara en vecka i blandat gäng där jag inte hade stöd av mina nära vänner eller familj. Där ingen visste vem jag vad och vad jag stod för. Vid vissa tillfällen har jag hittat en helt ny gemenskap, en helt egen, som ingen annan jobbat för än jag själv, och jag har märkt att jag tillåts vara just den jag är och får respons som om jag vore värd lika mycket som alla andra.

Alla de här situationerna, tillfällena, sammanhangen och gemenskaperna har en sak gemensam.

De tar slut.

Känslan rinner av mig, jag glider obemärkt tillbaka ner i min form, mina tankar som hittat nya banor börjar gina i kurvorna och hamnar till sist på samma ställe som de varit från början. Jag blir ensam igen. Och på ett sätt känns det som att allt bara varit en dröm, eller att jag bara hittat på, TROTT att jag skapat någonting tillsammans med andra människor, rört dem som de rört mig.

Och jag blev riktigt ledsen, fick nästan separationsångest. Hur ska jag klara mig nu? Sociala gemenskaper är SÅ underskattade, människors genuina och ärliga omtanke är en så stark kraft, jag har aldrig förstått det förut. Kamratstöd, det finns inget viktigare. Men jag lugnade mig, tänkte på hur fint det är att jag får uppleva det här, att främmande människor hjälpt mig så mycket trots att de ingenting är skyldiga mig. Jag har känslor, om jag blir ledsen så betyder det att jag har fått uppleva någonting stort som gjort mig ledsen. Mina känslor är ett bevis på ett liv väl levt.

Jag tänker inte falla tillbaka den här gången. Jag har kommit så långt, jag har förändrats för gott.

En förändring kan aldrig vara så stark som när det känns att man förändrats TILLBAKA till något ursprungligt. Jag ska aldrig glömma vem jag är och vad jag står för. Det är mitt liv.

Jag lovade mig själv att sluta vara rädd. Jag ska göra något som förstärker det löftet varje dag.

Idag ska jag på kör-övning. Jag har aldrig sjungit i kör förut. Det är mitt modiga för idag.

Människan är så simpel. Det enda som behövs är en FÖRMILDRANDE OMSTÄNDIGHET. Då tillåts plötsligt vad som helst. Om ingen förmildrande omständighet går att hitta, duger det med nästan vilket substitut som helst. Cigaretter byts mot godis, jobb mot träning, barn mot hund och sömn mot kaffe. I mitt fall, bekräftelse mot bekräftelse, det är bara mycket svårare att hitta som singel än i ett förhållande (speciellt om man varit så lyckligt lottad förhållandet varit helt okej).

Jag har sökt efter en förmildrande omständighet länge, eller egentligen ända sedan jag började må dåligt, i slutet av mitt äktenskap på ett ungefär. Om jag hade en förmildrande omständighet behövde jag inte döma mig själv så hårt. Det är en förmildrande omständighet att vara ensam.

”tänk så stark hon är, trots att hon är ensam med hus och lån”

Tyckte jag att folk kunde tänka, att nog jag ska visa hur stark jag är, så tycker de att jag är duktig. Det var också en förmildrande omständighet att ha oddsen emot en.

”visst har hon lite extra på låren och runt magen, men hon har ju fått barn”

Jag hade den bästa förmildrande omständigheten som fanns, men jag märkte det aldrig. Jag hade MED LOV fått gå in i väggen, braka ihop och lägga mig i diket. Jag hade blivit förlåten, det hade varit okej. Det hade varit helt förståeligt om jag hade förvandlats till en cynisk klump, elak och bitter. Ingen hade kunnat döma mig för det.

Men jag var så upptagen med att leka att allt var okej, så jag märkte inte det. Jag gick omkring och önskade att jag skulle bli sjuk, eller någon skulle dö så att jag skulle FÅ sluta fungera, sluta finnas, bli omhändertagen och avsagd allt ansvar.

Jag blev lämnad, efter tio år tillsammans, med ett barn som bara funnits i mitt liv i 1 år och 4 månader. Jag blev lämnad i ett hus som vi byggt tillsammans, på min absoluta favoritplats på jorden. Jag måste kalla mig fru för resten av mitt liv efter att ha varit gift i tre månader. Jag ödslade min enda bröllopsdag och all lojalitet, blåögda naivitet och hela min tro på kärleken på någonting som kastades i sophinken i en handvändning. Jag hann inte ens skicka ut tack-kort, och vårt bröllopsfoto kommer aldrig att pryda någons hylla, utan ligger inklämt bland alla andra förbjudna och dödförklarade minnen i den där lådan, tillsammans med mina och hans vigselringar. Mina och hans.

Han var min bästa vän, och han tog allt jag levde för ifrån mig. Mitt barn, min familj och mina vänner. För efteråt var jag märkt och förstörd. Inför mina föräldrar hade jag fått någon slags filter, ett kris-filter som gör att jag aldrig ser enbart glädje och tillit till världen i min mammas ögon. När hon ser på mig ser jag sorg och vrede och otaliga sömnlösa nätter när hon legat och tänkt på mig och mina problem. Alla drömmar, alla planer alla små löjliga förhoppningar jag haft om framtiden, slets ifrån mig en mörk kväll i oktober. Jag hade inte sett något komma, jag fattade ingenting. Så totalt jävla blåögd är jag. Efter 10 år, ett barn och ett äktenskap var jag fortfarande inte värd mera än ”vi kan prata om det, men det ändrar ingenting”

Det är min förmildrande omständighet, men jag vägrar använda mig av den.

Är det så, att när det verkligen kommer till kritan, när universum på allvar kränger till och rubbar din balans, så är du nog så medveten om att någon förmildrande omständighet, eller andra människors medlidande är det sista du behöver.

#ensam #lämnad #stark

När det gäller vissa saker är jag en evig nybörjare. Jag är en evig tonåring, om ens det, ett barn. Jag blir så fruktansvärt nervös över vissa saker och jag låter andra människors brist på visad bekräftelse styra hela mig. Definiera hela mig.

Så här känns det:

Jag kastade just ut en lina till ett gammalt minne. En lina som gör det möjligt för minnet att klättra rakt upp till min hjärna, knacka på, nej inte ens knacka på, utan bara slå in dörren och slänga sig på soffan i min hjärna, som om den aldrig lämnat platsen. Så ligger det där, minnet, och gör sig påmint och vägrar flytta på sig. Byter tv-kanal och smular i soffan, lyfter sina fötter på bordet och luktar illa.

Och mitt hjärta galopperar. Det riktigt fladdrar om det, den lilla slemmiga muskeln. Och det känns i hela mig. Min hjärna lyder soffpotatisen istället för mig och skenar iväg med fantasier och tankar som gör mig röd om kinderna när jag ertappar mig själv med vad jag egentligen tänker på.

Fan, jag skulle ju vara cool. Jag skulle ju inte bry mig, jag skulle ju bara så där...noncalant råka kasta en blick åt minnets håll, och nu har jag istället rusat fram till skyltfönstret och slickat på det, typ.

Och där sitter alla gamla farbröder och tanter och glor, bete dig, vuxna människa. Slicka skyltfönster. Herre gud.

Innan jag fick barn delade jag omedvetet in mitt liv i två, före min man och efter min man, nej inte efter skilsmässan, utan innan jag var kär i honom och efter. Det var alltså inte något jag tänkte på, och det fanns ingen djupare innebörd i det, men jag märkte ofta att jag sa så när jag pratade om något som hänt eller när jag varit med om något "det var innan jag träffade mannen" Eller "ja, alltså då FÖRE mannen" ("mannen" som de facto var 17 år gammal då vi träffades, så inte så mycket man där inte).

Hur som helst, jag fick barn, och efter det kommer mitt liv definitivt och slutgiltigt att delas in i livet före och efter barnets födelse. Jag har liksom älskat högt förut, men jag har aldrig älskat så totalt. Jag har varit rädd förut, men jag har aldrig varit livrädd. Jag har varit lycklig förut, men jag har aldrig varit SÅ lycklig som jag är över henne. Hon förstärker allt jag känner, på gott och ont. Jag har aldrig heller varit så osäker, rädd och ångestfylld innan, inte så som jag är nu. Det har med mycket annat än barnet att göra, jag vet det, men med henne i mitt liv är känslan så förlamande. Jag är plötsligt så fruktansvärt VIKTIG för någon. Tidigare har jag kunnat vifta bort problem och haft råd att tänja på mig själv, men det kan jag inte längre. När jag fick henne fick jag inte bara ansvaret över hennes liv, utan över mitt EGET. 

Eller så är jag bara hysterisk, det är också en möjlighet.

Ibland känns det för mycket, liksom det känns inte SOM för mycket, utan det KÄNNS för mycket.

Jag oroar mig över allt konstant, över hennes utveckling, över hur jag påverkar henne, över hur samhället kommer att ta emot henne, över vilka stereotypier som kommer att dra krokben för henne. Om hon är ledsen eller om hon är för omhuldad, om hon vet att hon är älskad, eller om hon älskas för intensivt.

Jag har hört av någon med mer erfarenhet av barn än jag, att alla barn är goda, och det enda ett barn behöver EGENTLIGEN är en mjuk famn och varma ord. Barn är ingen tävling, inget resultat-centrerat, barn är ingen ego-förlängare eller substitut för något vi själva saknar. Barn är inte ens en gåva. Barn är till låns, och för en kort tid i universums mått mätt, får jag dela liv med mitt barn och det enda jag behöver göra är att älska.

Jag hann aldrig sakna ett barn, jag behövde aldrig vänta speciellt länge. Men jag var heller inte förberedd på att leva utan henne vissa tider av månaden efter att vi skilt oss. Jag har någongång tänkt att jag kom helt för lätt undan innan jag fick henne, det var som att jag tänkte tanken "visst skulle jag kunna" och VIPS! så hade jag det där, som så många kämpar med och sörjer över när det inte lyckas. Efteråt har jag tänkt att jag nu betalar priset för det.

Jag skulle hellre ha saknat henne innan hon fanns än sakna henne en del av tiden nu. Blä.

NÄR SKA JAG VÄNJA MIG?

Ja, ditt barn bor inte hos dig 10 dagar i månaden, get over it.

#barn #saknad

Fick en liten aha-upplevelse idag. Diskuterade på jobbet om fenomenet ”Creative destruction” som vår ekonomi och marknad tydligen går igenom just nu. Jag fnös och tillade att det bara är ett sätt att försköna det faktum att världen förändras, ingen vet hur, ingen håller i tyglarna och allt är kaotiskt. Men sedan slog det mig. Det är det jag gör just nu, mitt liv styrs av kreativ förstörelse, just nu är jag inne i ”förstörelse-fasen” där allt måst rivas ner, alla gamla ineffektiva sätt att tänka ska bytas ut mot något som motsvarar den nya eran, det nya livet. Om man inget förstör kan man inget nytt skapa.

Jag tillade till och med att man lika bra kunde säga att ”Allt är skit, och det är helt okej” men jag började tänka på min gräsmatta och mina blomrabatter hemma. De är fulla av skit. Jag hämtade 10 kubik skit för 4 år sedan, och jag har den mest grönskande, välväxande gräsmatta och allt jag planterar i blomrabatten trivs som bara den.

Men jag är så trött på förstörelse och kaos. Man hålls liksom inte hel hur länge som helst.

Jag är trött på bekräftelse, på uppmärksamhet på sociala sammanhang. Jag skulle vilja kunna sitta ensam på en sten och inte ha någon som helst kontakt med någon på en månad och ändå precis veta vem jag är och vad jag står för. Jag är så trött på at definiera mig genom andras ögon, det är ju inte omgivningens fel, det är mitt. Jag låter precis alla andra människor i hela världen, oberoende av social status eller hur de behandlar mig, DEFINIERA MIG SOM PERSON. Det spelar ingen roll hur sketen och minimal du än är på den här jorden, säg hej åt mig och märk mig för resten av livet. Hur patetisk får man vara?

Jag ska öva på det här. Jag ska bestämma själv vem jag är och vem jag skulle vilja vara. Det är andra saken jag ska öva mig på, den första var att visa min ilska.

Alltså:

Bli arg och stå för det.

och

Lär dig definiera dig själv. Bestäm själv vem du är.

Jag vet ju att hela den här ”creative destruction” bara är ett sexigt sätt att säga, ”nu går det utför, håll i dig”.  Men det tröstar mig lite, det känns lite bättre att se sig som någon som själv målmedvetet river ner allt till grunden för att ha något nytt att bygga på. I iallafall känns det bättre än den bilden jag har nu, en ensam krake som håller för mun, ögon och öron medan alla andra förstör, någon som bara försöker överleva, till vilket pris som helst.

#creativedestruction #kaos #själv