När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände?

Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv?

Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står jag för, det här jobbar jag för. Sluta fundera på vad som är rätt och vad som är fel, vad som leder vart och var jag går miste om. Bara välja.

Jag ska avlägsna ordet om från min vokabulär.

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt.

Jag vill inte ha ett förhållande, det VET jag. Jag kan inte tänka mig att leva med någon, för jag kan inte tänka mig att lita på någon, eller släppa någon in under skinnet på mig igen. Ändå längtar jag efter att vara två. För jag kan inte bekräfta mig själv. Jag är ingenting då jag är ensam. Jag har låtit andra människor definiera vem jag är så länge att jag tappat bort mig själv totalt. Jag kan vara vad som helst och ingenting, helt beroende på i vems sällskap jag är.

Jag hatar mitt jobb, ändå vågar jag inte byta. Jag har fått ett annat jobb, det enda jag behöver göra är att tacka ja, men jag är så livrädd för förändring att jag får panikångest av tanken. Jag är så rädd för att jag också där, på det nya stället, bland nya kolleger ska bli mobbad och ifrågasatt och nedtrampad att jag väljer att hellre mobbas och trampas ned av någon jag känner, någon bekant. Det finns en trygghet också i den värsta situationen.

Jag vill inte röka, ändå längtar jag tillbaka till den där tiden då ”allt var enkelt” och jag kunde gå ut på en cigarett när ångesten blev för stor.

Jag har alltid vetat att jag vill bo i ett eget hus, med egen gård, utan trafik och ljus och ljud. ALLTID. Men nu, längtar jag tillbaka till ett liv i en lägenhet, då allt var enkelt och ekonomin inte SÅ betungande, då jag ännu kunde leka med tanken på att byta bransch eller börja studera, resa, shoppa, spara till en ny bil.

Är det inte så att då när förändringar känns som mest skrämmande, då när man instinktivt klamrar sig fast vid gamla vanföreställningar med tänder och klor, då man ifrågasätter ALLA beslut man någonsin fattat själv och då det känns som man med hjärtat i halsgropen står i lyftkranen med bungee-repet hårt fäst vid benen, är det inte DÅ som man ska hoppa? Som man ska lita på att repet håller, att beslutet är rätt och att det kommer att vara värt det efteråt?

Min trygghetskrävande hjärna stretar emot för fulla muggar, och vill TVINGA mig tillbaka till ett liv jag levde för 10 år sedan. Ett liv jag levde i hyreslägenhet, utan utbildning, i ett olyckligt förhållande och då jag rökte och drack mer än lovligt för att lite lindra den dunkande oro som fanns i mitt bröst redan då, men som jag SÅ FIFFIGT nu OMÖJLIGT kan minnas. VARFÖR fungerar hjärnan så, att allt det onda suddas ut, för som tur har jag ju varit så insiktsfull att jag skrivit ner allt jag tänkte och kände också då, och nej, jag var inte lycklig.

Jag hade precis samma våndor, samma ångest, samma rädslor och samma obefintliga självkänsla då som nu, skillnaden är att jag nu har en massa möjligheter att påverka mitt liv. Jag KAN byta jobb, jag KAN sälja huset och flytta till en lägenhet, jag KAN rusa in i ett förhållande bara för att jag inte vågar ge mig själv tid att låta min hjärna löpa amok och verkligen ta reda på vad jag vill och vem jag är.

För det är bara det allt handlar om, jag saknar någon eller något som vilseleder min hjärna, som gör så att jag inte behöver tänka eller känna, för det gör så jävla ont.

Men jag vill ju inte bli vilseledd eller distraherad längre, jag har ju märkt att det inte är omständigheterna det är fel på, utan mig själv.

Jag måste sluta låta rädsla styra allt jag gör, och sluta längta efter att välja den enkla vägen, för den är inget värd.

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.

Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons ben, min armbåge sitter för långt ut på min kropp, jag passar inte in i den där mänskliga massan som finns omkring en. Vissa bara glider in i människohavet och sitter som gjuten, jag är fyrkantig och vass.

Jag passar inte in i någon roll där jag måste ha med andra människor att göra. Jag passar inte in som förälder, jag passar inte in som barn, syster, vän, fru, kollega, förbipasserande eller bekant. Jag passar in då jag är ensam. Plocka upp mig ur människohavet och sätt mig utanför, i skogen, på vägen, i en tom stad, DÄR smälter jag in som en kameleont. Som ett får i fårahjorden, så att säga. Jag kanske inte alls är en människa?

Jag kom på ett undantag, främling. Jag är jättebra på att vara främling, DEN rollen kan jag spela.

Tänk om jag har en gammal själ?

Ibland tror jag det, det är därför jag inte passar in, därför som jag inte vänjer mig lika snabbt vid förändringar som andra, jag har en ur-själ. Så där som ett urberg, försök att vara flexibel när man är fastnaglad i jordklotet av sin egen tyngd. Just så känns det faktiskt. Jag är för gammal för det här livet, jag vet för mycket, är för cynisk, har sett allt och hört allt förut. Min själ kom nog bort i något skede och landade på helt fel plats vid helt fel tidpunkt. Jag hör inte alls hit egentligen, mitt liv finns någon helt annanstans.

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ansikte, en där hon grimaserade och två där hon bara lugnt tittade in i kameran med outgrundlig min, nollställd, intetsägande, harmonisk. Jag fick tårar i ögonen. Jag VET att min unge är det vackraste som finns, jag VET att en mammas ögon bara ser ljus och kärlek och skönhet i sina barn, jag VET att jag är sjukligt partisk. Men hon är så vacker. Det var som om jag såg henne för första gången, hennes ansikte så rofyllt, så symmetriskt, så tillitsfullt och så vackert. Allt annat än mitt, men jag har också alltid sett att hon fått sitt yttre av sin pappa. Det finns inte en gnutta av mig i hennes utseende.

Jag har själv fötts med en liten missbildning i ansiktet, jag har inget symmetriskt, vackert ansikte. Jag har ett käkben som är snett, ena sidan sitter lägre ner än det andra. Jag har en näsa som är lite missformad, olika stora näsborrar och näsgångar, en kluven läpp och sned tandrad (som blivit rakare efter år med tandställning, men som är långt från rak ändå). Jag skulle opereras då jag var 13, det visste jag hela min uppväxt, att så fort mitt ansikte hade växt tillräckligt skulle mitt ansikte bli korrigerat, och jag skulle bli normal, och på något sätt ställas på samma linje som alla andra i min ålder, ha samma förutsättningar och se likadan ut som dem. Under det sista läkarbesöket innan operationen hade jag en äldre läkare, han undersökte mig, tittade mig i ögonen och sedan på min mamma och sa, ja, de där yngre läkarna målar gärna upp guld och gröna skogar, men skulle jag vara ni så skulle jag fundera två gånger innan ni bestämmer er för att låta utföra operationen, resultatet kommer troligtvis inte att skilja sig så mycket från nuläget. Jag kommer ihåg besvikelsen. Alla de där drömmarna om att passa in slås i kras. Men jag höll fast vid mitt beslut att låta operera mig, höll fast vid det ända tills kallelsen kom hem med post, och listan på vad jag skulle ha med mig till sjukhuset. Då ändrade jag mig, två veckor innan utsatt tid, för jag vågade inte, och jag visste inte om jag verkligen ville. Jag var inte rädd för operationen, utan jag var rädd för resultatet, på det här sättet kunde jag ändå säga att jag själv valt att se ut så här, låtsas att jag aldrig egentligen velat ändra på något, låtsas att jag är nöjd med det jag har. Tanken att vakna upp och vara lika ful som förut, TROTS en operation, gjorde mig livrädd.

Man hade berättat åt mig att mitt utseende inte är ärftligt, så när jag väntade min unge var jag aldrig rädd för hur hon skulle se ut, och jag visste att utseendet inte skulle spela någon roll, så länge hon var frisk så skulle ingen missbildning i världen ha ändrat på hur jag kände för henne. Men när hon föddes och de berättade åt mig att hon är alldeles normalutvecklad så märkte jag att jag visst hade förväntat mig något annat. Lättnaden var enorm, HON ska aldrig behöva känna sig som jag har känt mig, hon ska få veta hur det känns att vara alldeles normal. Jag blev överraskad över mina egna tankar. När läkaren senare dessutom berättade att det faktiskt ÄR ärftligt, och han verkade nästan överraskad över hennes symmetriska ansikte kändes det ännu större, JAG hade fått en perfekt unge.

Det är därför som mitt hjärta snörs ihop när jag ser på bilder av henne, eller när jag tittar på henne när hon sover, eller när jag ritar av hennes ansikte. Mitt ansikte går inte att rita av, för det ser ut som om man ritat fel. Hennes däremot, är runt, symmetriskt, tidlöst och vackert, hon har stora vackra ögon och fina mjuka linjer runt näsa och mun. Igår när jag tittade på bilderna på henne satt jag helt ställd och bara stirrade, MIN unge, som har MINA gener, är så perfekt. Det är som ett jävla mirakel. Jag delade bilden på Instagram. På kvällen träffade jag min syster som sa ”hej, den där bilden, hon liknar dig på pricken, det är första gången jag ser att hon liknar dig”. Jag mumlade något ohörbart och gick bort, gömde mig på toaletten och försökte samla mina rusande tankar. Det var den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag som alltid tackat ödet för att hon fått sin pappas utseende.

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2 och duggregn, våt asfalt och leriga diken. Den där som sväljer mig hel, som plötsligt förbrukat allt syre jag hade tänkt andas och lämnar mig kippande efter luft på golvet, i dödskramper, men jag DÖR inte ens. DEN ensamheten. Den där ensamheten som skiljer mig från allt jag älskar, som separerar mig från ungen till och med. Som gör att hon blivit en annan människa, inte alls den där delen av mig som jag kände som mitt eget hjärta. Den ensamheten som är som alla gränser, mellan allting. Mellan människor, mellan kroppar, murar, väggar, hinnor och luftlager. Allt är gränser, och jag är ensam inom mina. Det finns ingenting som sakta övergår i något annat, allt slutar och börjar någonstans. Det finns en definitiv punkt där jag tar slut och världen börjar, där mina tankar inte längre når eller dit mina känslor inte räcks. En plats där jag inte hörs fast jag skulle skrika rakt ut. Den har bara kommit så jävligt nära, den diskreta punkten någonstans där långt ute har flugit på mig och omringat mig totalt. Jag har ingen chans att kontakta omvärlden, jag är fast.

Separationsångest och rädsla att binda sig. Så ironiskt, de två största problemen i mitt liv just nu är direkta motsatser till varandra. Och båda styrs av okontrollerbar rädsla.

Jag blir på allvar så trött på goda råd, förebrående kommentarer och diskreta knuffar i rätt riktning, andras rätta riktningar då alltså. Om man kunde förbereda sig på alla kollisioner och kursändringar och nära-ögat-situationer som livet för med sig så skulle det inte finnas någon gnista i människolivet överhuvudtaget. Det skulle vara jämt, oföränderligt, förutsägbart och platt. Jag påstår inte att inte även jag har strävat efter att leva utan att behöva ducka eller tackla, undvikit konflikter och kollisionskurser till den grad att jag aldrig ens satt min fot på spelplanen, men jag blev liksom ditslängd. Jag ligger där nu, bland alla andra spelare. Och ibland känns det som om min familj lite likgiltigt inför mina våndor (eller nej, snarare totalt ovetande och naiva) står på säkert avstånd på läktaren och ropar åt mig hur jag ska spela. Eller kanske oftare hur jag INTE ska spela.

Och jag vill bara gå och duscha.

Jag förstår att man menat väl, jag förstår att man bryr sig, att man vill mitt bästa. Men det bästa är inte att ifrågasätta varenda sak jag sysselsätter mig med. Det bästa är inte att varna mig i förväg för att kunna säga ”vad var det jag sa” efteråt. Det bästa är inte att be mig tänka efter en gång till, att hålla ut eller bita ihop, att gaska upp mig. Det bästa är inte att ropa varg så ofta att jag aldrig kommer att våga sätta min fot på trappan mera, att måla upp skräckbilder i alla personligheter jag träffar, eller döma ut situationer redan innan jag själv ens sett någon som helst potential i dem.

Jag kan inte basera mina val på ett manus som inte är skrivet än. Det går inte. Jag måste få prova mig fram, och sedan plocka upp spillrorna igen, om det så krävs. Och DET är det bästa. Om någon vill mitt bästa så får de sopa upp mig igen efter att jag gått sönder. DET är mitt bästa.

Jag är nämligen fullständigt på det klara med allt HUVUDLÖST jag håller på med. Det är allt annat som jag har svårt att se.

Jag gjorde en djupdykning. Det tog flera dagar, men igår fick jag äntligen lite frisk luft igen, ett snabbt andetag, men ett som kanske ger hjärnan tillräckligt mycket syre för att stå ut tills nästa gång jag kommer upp ditt, till glittret och solljuset (nå det var att ta i, dit har jag läng väg ännu, men jag överlevde i alla fall de senaste tre dagarna och det är ju alltid något att i alla fall uppmärksamma). Jag vet inte vad det var som hände, som kastade omkull mig så totalt. Det bara kom över mig igen, som det gjort förut, och jag hittade mig själv på golvet i mitt underbara, ljusa, stora hus jag kallar hem, stirrande i taket, andningen i halsgropen, tårarna rinnande, kippande efter luft. Jag bara hatade allt. Jag hatar kanske ännu, men det vågar jag inte skriva rakt ut. Jag hatade mitt hus, mitt hem, mitt tak, mina väggar, mina möbler, alla pengar som går åt till det, mitt jobb, mitt liv, mina hobbyer, mig själv, min utsatthet och min ensamhet. Mest av allt kanske mig själv och situationen jag satt mig i, och alla beslut jag inte vågar fatta, allt liv jag inte vågar leva. Allt jag gör så fruktansvärt fel hela tiden. Alla känslor som gör så fruktansvärt ont.

Och efter att jag hatat allt blir jag iskall av rädsla. Jag är skräckslagen för hur det lilla oskyldiga sprudlande positiva livsbörjan som har alla chanser i världen och som har allt ännu framför sig, ska kunna växa och frodas och må bra i en miljö som jag själv föraktar så djupt? Hur ska hon lyckas undgå att se allt skit som jag ser runt omkring oss hela tiden. Det känns som att jag har tappat mina glasögon, jag ser allt som det på riktigt ser ut, hon har dem kvar ännu, men jag är livrädd för att hon ska stöta mot något bord eller något och tappa glasögonen. För har man en gång sett verkligheten går det inte att fortsätta låtsas längre.

Jag sa det högt igår för första gången, skulle jag kunna välja så skulle jag inte finnas, skulle jag aldrig ha funnits, ingen skulle sakna mig, ingen skulle påverkas, jag skulle bara raderas från allas medvetande. Jag skulle bara aldrig ha blivit till. Ingen skada skedd, ingenting. Ingen skulle sakna EN mänska på den här jorden.

Om jag låter så här på en bra dag så vill jag inte veta var jag var igår, bäst att bara lägga det bakom sig och gå vidare.

Kanske det bara var mina ben som måste få springa, kanske det därför började kännas bättre efter joggingrundan igår. Kanske alla aktivitet i min hjärna under joggingturerna liksom rinner ner i mina ben istället, och hjärnan får vila? Idag ska jag gå, långt och länge.

Andra omgången idag. Arbetsintervju nummer två till samma position. Allt är ett evigt säljande, jag är så trött på att sälja mig själv. Visa mitt bästa jag, berätta bra saker om mig själv, klä mig snyggt, uppföra mig artigt och belevat, le, skaka hand med fast grepp, titta de andra i ögonen, inte vika undan med blicken, inte stamma inte tveka för länge när något frågas. Allt är en jävla tävling. Jag är bäst, välj mig. Det gäller båda privatliv och arbetsliv. Jag räcker ingen vart, utan man måste liksom spraya sig med glitter för att märkars och synas.

Trött. Jag är så trött. Jag vill bara vara.

Ingenting är verkligt egentligen, allt är bara teater. Jag spelar flitig arbetstagare, god mor, ekologisk konsument, etisk medmännniska. Allt är en reklam för något som ingen egentligen fullt ut klarar av att vara. Fy fan.