Jag blir så trött på mina humörsvängningar. Nu har jag igen ödslat typ två dagar av mitt liv på att vara deprimerad och ångestfylld, eller ja, ett dygn då kanske, om vi ska vara riktigt noggranna. Så, idag ska jag hem, jag ska ut med hunden, jag ska städa eller sy. Jag ska göra någonting kreativt. Jag ska inte gråta, inte känna mig ledsen och undergräva mig själv. Jag är riktigt perfekt just så som jag är. Jag har ett trevligt hem, ett helt okej jobb, ett fint förhållande och delad vårdnad om ett underbart barn, get over it. Det finns liksom inget annat jag önskar (utom då det där att ungen skulle vara hos mig hela tiden) ingenting som jag kan ändra på i alla fall. Varför längtar jag bort hela tiden? Varför kan jag inte njuta av det jag har åstadkommit? Kanske jag borde beställa alla de där fotografierna jag inte beställt de senaste 5 åren?

Jag måste lära mig att stänga av min hjärna, sluta fundera så mycket. Allt behöver inte analyseras, allt behöver inte vara perfekt, jag behöver inte känna efter hela tiden. Jag borde lära mig att lite på att jag nopg känner mina känslor sedan då de kommer, jag gör inte det misstaget igen att jag bara ångar på som om inget hänt. Jag vet det innerst inne.

281113

Så här skit har det inte varit på länge. Kom hem igår, och jag visste ju att det skulle vara en svår dag, Ungens första dag hos sin pappa igen, och en fin kryssning med en massa fritid tillsammans i färskt minne. Nå, jag kom hem och for direkt ut på en springtur med hunden, sprang runt byagården och kom hem, hann tänja lite innan A kom hem. Jag hade i misstag blivit lite sur för han var hos sin mamma och klippa sitt hår, men varför måste han fara till sin mamma och klippa sitt hår just idag, när han vet att den här dagen är svår för mig, och när vi hade varit borta i två dygn före det? Nåja, jag var annars också jätteledsen, och jag grät, jag gick i duschen och grät så att jag trodde att jag skulle dö. Spelar någonting någon roll när ungen inte är hemma? Nej. Ingenting har någon jävla skillnad överhuvudtaget. Det finns ingen nytta med en dusch, jag hatar kaklen, jag hatar hennes hink som är kvarglömd på golvet, jag hatar duschstrålen som för bara ett dygn sedan föll ner över hennes rygg. Jag hatar hennes handduk som hänger bredvid min, jag hatar hunden, jag hatar katten, jag hatar tv:n jag hatar huset, jag hatar hela mitt jävla skitliv. Just igår såg jag ingen som helst nytta med att finnas överhuvudtaget, utom då den att hon kommer hem om 5 dagar, och hon behöver ju sin mamma. Men det är så jävla tungt att leva sitt liv endast och enkom för ett barn som inte är hos dig. Liksom mitt liv fattas mening helt och hållet. Det finns ingen orsak att göra någonting överhuvudtaget, annat än att överleva fem dagar.

Nå, jag försökte tänka klart och hade en viss bild av att man kanske borde äta något, så jag frågade A om han har tänkt något gällande maten (det är hans ansvarsområde annars också, men förstås just idag sköt han över det ansvaret på mig) Nej, det hade han inte, nå, jag kunde fortfarande inte sluta gråta men visste att jag måste få någon mat i mig, vi hade ingenting hemma, så det var butiken som gällde. Jag försökte skölja ansiktet med kallt vatten och dutta på lite puder för att känna mig lite mera normal. Jag blev totalt irriterad på A för att han skulle se på tv och inte kunde ta initiativ eller prata med mig fast han såg att jag hade det svårt. Han tyckte att han hade fått ett svalt mottagande när han kom hem, så också han var tvär. Nå, vi stred en stund och jag grät lite till, men vi kom iväg till butiken tillsammans. Vi köpte mat, han höll sig undan i butiken, vilket höll på att göra mig ännu mera sur, han vet att jag annars också har svårt för att göra val när jag är ångestfylld, men vi klarade av det och kom hem med någon färdigmat som bara kunde sättas i ugnen. Efter maten åkte jag av och an till stallet och hälsade på L bara för att få träffa henne och lite få prata med någon annan. Det gjorde gott. Jag kom hem, pratade med mamma i telefonen och fick veta att det inkommande lördag ordnas en släktträff inför julen hos min moster. Ungen är då hos pappan, men enligt vår överenskommelse måste hon alltid få komma på släktbjudningar, och nu, när hon kommer att vara hos pappan över julen känns det extra viktigt att hon får se sina småkusiner och kusiner och lite fira jul med mig och min släkt också. Nå, jag informerade A om att jag gärna skulle vilja att vi skulle gå alla tre på lördag klockan 18.00 A vet mycket väl att ungen ska lägga sig runt 20.00, så införstått visste han att det är fråga om kanske två timmar, ingen lång tid alltså, och om han hade några planer inför den barnfria lördagen, skulle han helt bra hinna med dem efteråt också. Nå, svaret jag fick av honom var: ”jaa, vi får se om jag hinner”. Jag undrade vad han menade med att hinna, hinna för vadå? ”jag hade tänkt ha roligt på lördagen, det är ändå lilla jul”.

Jaha. Jag och mitt barn är så jävla lite värda att han inte kan umbära 2 timmar av sin värdefulla tid. Vi är så tråkiga att han inte kan vara två timmar i vårt sällskap på lördagen, för han hade tänkt HA ROLIGT. Jag blev alldeles förskräckligt arg. Han inte bara sätter noll-värde på mitt sällskap, men han sätter noll-värde på min unge och det är oförlåtligt. Vi har en hel familj vartannat veckoslut som det är, kan han fan i mig inte ha roligt DE veckosluten? Och jag blir så deprimerad, jag trodde att vi kanske kunde ha en familj någon gång, en riktigt familj, med barn som bor hos oss 24 timmar om dygnet, men det går ju inte med en sådan där? Jag kommer at bli så arg på mig själv sedan, då jag sitter där med min unge nummer två, ensam hemma eftersom han vill ha roligt ibland.

Jag vill inte leva ett sådant liv. Jag vill inte att det ska vara tråkigt att vara småbarnsförälder, jag vill inte att jag ska måsta välja mellan en släktträff och att ha roligt. Jag vill att valet automatiskt ska vara släktträffen, och jag vill ha en partner som tycker att DET är det roligare valet. För helvete! Vi är 30 år! Jag skulle förstå om han skulle vara 16, eller till och med 20, men 30??? Det är dags att sätta familjelivet först i alla lägen, och NJUTA av det.

Jag blev så arg att jag satte mig i bilen och körde iväg, körde till mamma och pappa, där jag alltid är välkommen, där de alltid lyssnar på mig, och pratar med mig. Där jag alltid är älskad. Jag fick prata ut om hur mycket jag saknar ungen och hur skit allt känns, de lyssnade och pratade om för- och nackdelar med mig, om uppfostran och kärlek och allt mellan himmel och jord. Det första mamma frågade var, dricker du lite te?

Och jag tänkte efteråt att det var dumt, att åka till dem och ösa ut mina problem över dem så där. Om jag skulle Se Saga i så upprivet tillstånd, hulkande, gråtande, stammande skulle jag brinna opp inuti. Jag skulle förgås av att inte kunna skydda henne från alla onda känslor man kan känna. Och tänk om jag gjorde mamma och pappa illa? Det skulle ju vara bäst om de trodde att allt var bra med mig och jag var lycklig. Men det skulle nog göra ännu ondare, att veta at min unge hemlighåller sina känslor för mig för att spara MINA känslor.

Jag vill ha ett förhållande där jag inte är det enda vuxna, där festande och supande aldrig väljs före barnet, där min partner på riktigt uppskattar samma saker i livet som jag, har samma värderingar. Jag vill ha ett förhållande där jag kan se oss få flera barn. Jag vill ha ett riktigt förhållande med en riktigt vuxen. Och efter den där kommentaren igår är allt förstört igen.

SOM jag hade lust att bara storma ut, och tända en cigarett igår, men jag gjorde det inte.

271113 Jag blir så arg!! Är jag den enda i världen som blir så här arg på småsaker? Är det så jävla svårt att göra ett dataprogram som fungerar? Jag menar liksom på riktigt? Den som har programmerat vårt dataprogram på jobbet har säkert fått en helt okej lön för sitt jävla skitarbete??? Om det är något som jag inte klarar av är det teknik som inte fungerar så som den ska. Det är heeelt okej om det kommer ett felmeddelande, om man eventuellt kan fixa problemet på något sätt, men om programmet bara kör en query, funderar en stund, och sedan bara bestämmer sig för att nä, jag gör ingenting alls, jag bara LEKER att ingen någonsin tryckte på ”execute” knappen, låtsas som ingenting!!! Jag kan riktigt HÖRA hur den här jävla skitmaskinen visslar oskuldsfullt. PERKELE!!!!

Jag är har liksom förstört den här dagen färdigt, för säkerhetsskull. För jag VET att den ändå kommer att vara förstörd när jag kommer hem, så jag kan lika bra börja nu. Hela jävla dagen kan vara lika skit då, för säkerhetsskull. Idag är ungen borta, hon far efter dagis till sin pappa, och jag kommer hem efter jobbet till ett jävla tomt skit-hem. Hunden som normalt gör att huset inte känns SÅ tomt lyckas till och med de här dagarna få huset att kännas ÄNNU mera ödelagt, när den kommer pipande emot en, jihuu, ÄNTLIGEN kom du hem, ÄNTLIGEN släppte du ut mig ur det här unkna, sketna piss-stället du kallar hem.

Och jag kommer att ta hunden ut på en en timmes jogging-runda, och jag kommer att komma hem och leka att allt är okej en stund, ända tills ångesten blir för stor och jag kommer att erkänna att visst, det här stället är inte värt ett skit när ungen är borta. När hon är borta har jag inget hem, jag har ingenting att sträva efter, jag är ingenting, jag vill ingenting. Jo, en sak. När hon är borta vill jag sitta ute i skymningen och röka, och tycka synd om mig själv, och röka lite till. Sen vill jag gråta en stund, röka lite till och gå och lägga mig så att den här dagen äntligen tar slut. Fans skit.

Inte ens det får jag.

Vem var det som fick den briljanta idén att sluta röka, rökning gör vissa outhärdliga saker, piki-piki-lite lättare att låta bli att uthärda.

Nu har jag låtit bli att röka i två veckor.

Idag kom jag till kontoret direkt från båten, har spenderat de senaste dygnen tätt tillsammans med mina föräldrar, min unge, och min guddotter. Det här var den stora orsaken varför jag valde att sluta röka just för två veckor sedan, och jag måste konstatera att det var ett väldigt gott val. Skulle jag fortfarande ha rökt hade jag blivit totalt galen av de här senaste dygnen.

Ja, jag är 30 och ännu för två veckor sedan smygrökte jag för mina föräldrar.

Jag hade alltså inte kunnat röka på tre dygn, och dessutom spenderat 24 timmar av dygnen med min guddotter 5 år, och min egen unge 3 år. Det skulle inte ha gått, mina nerver skulle inte ha hållit.

Det var så roligt, vi hade så roligt tillsammans. Bollhav, buffémart gemensamma rit- och sagostunder, sova tillsammans, vakna tillsammans, titta på havet, fascineras av småsaker. Barn är SÅ duktiga på det, att fascineras av småsaker, och jag blir så inspirerad.

För visst är det ju spektakulärt att solen går upp och ner varje morgon, också i Sverige? Och visst är det ju intressant att en båt som är mycket tyngre och större än en bil, flyter, medan bilen sjunker? Och tänk att få äta plättar till morgonmål! Och visst är det grymt spännande att alla i Sverige talar svenska, om än med en konstig accent. Och allt som vi har sett, bussar, polisbilar, båtar, mjukisdjur, biljettautomater, broar, bryggor, cyklar, hus, fönster, toalettstolar (ja, även de är helt annorlunda när man är ”på resa”).

Men Gsus så jag är trött.

Det är väldigt uttröttande att låta sig bli så fascinerad av allt hela tiden…men väldigt hälsosamt, tror jag.

Det dumma med att inte röka är att det känns som at jag måste hitta på sätt att njuta av stunden hela tiden, ta en kaffe, ta ett kex, ta en cola, ta ett äppel. Varför kan jag inte bara vara? Sitta rakt upp och ned på en stol och njuta av tillfället, utan att måste ”göra något för att kunna njuta”?

Det värsta, har jag märkt, är tillfällen då jag har tråkigt, DÅ skulle jag villa gå ut och röka. Som till exempel när ungen somnar klockan 20.30, och jag inte riktigt är beredd att sova ännu, skulle det vara så passligt att gå ut och röka. Eller när man väntar på färjan/bussen/spårvagnen/skjutsen. Eller när man inte har någonting intressant att göra på jobbet. Men, det är väl bara en vanesak det också, och det går att bli av med.

Det är lite konstigt att det kan kännas så lätt. Jag blir lite paranoid, tror att det ligger en hund begraven, en konspiration. Det känns så här lätt för att jag ska TRO att det är lätt, sänka min gard och VIPS! dras ner i "allt är skit"-träsket igen. Så länge man går omkring och utgår ifrån att det är ens hjärna som spelar en spratt, och låter en tro att allt är frid och fröjd och livet är en dans på rosor, så blir man inte SÅ besviken när man märker att det bara är en stor bluff.

Men, OM det nu är så att det är så här livet SKA kännas, så undrar jag vad fan jag har gjort de senaste 10 åren?

Nå, det är väl bara att inse, jep, jag har ödat tid på oväsentligheter, men jag kan ändra mig

Jag skall sluta med att bry mig om vad folk tänker och tycker

Alla behöver inte tycka om mig

Det är okej om någon blir arg på mig eller har en annan åsikt än jag

I det stora hela spelar det ingen roll hur mycket jag väger eller vilka kläder som känns spända

Det är riktigt sunt att ägna sig åt sådant som gör en lycklig, det är inte själviskt

Jag behöver inte imponera

Jag behöver inte någons bekräftelse

Jag vet vad jag har och vad som är viktigt för mig

Ingen annan är min unges bästa mamma

Det är grått och mörkt och regnigt ute, och klockan är bara 14:18. Men, det stör inte mig, snart åker jag efter ungen min, åker hem, äter, går ut med hunden, badar bastu....same old same old, finns inget i världen jag skulle byta ut det mot.

Eller ja, det var en vecka igår faktiskt. Igår på kvällen låg jag och tänkte; Jag gjorde det faktiskt, jag röker inte längre. Och det kändes sjukligt skönt, jag sa det åt min man också, "du? jag gjorde det" . Måste komma ihåg att vara stolt eftersom omvärlden är så snabb på att mosa en. Exempel:

- "Hej (du min goda vän som jag inte träffat på länge) ! Jag har slutat röka, förra tisdagen!! "

*glittrande stolta ögon, bekräftelse bekräftelse, berätta hur duktig jag är*

- "jaha, berätta det där pånytt efter julen, när du har slutat, påriktigt."

Jävla typ.

Har egentligen inga problem för tillfället, har ingen lust att röka, är inte ångestfylld och ledsen. Är inte rastlös och irriterad. Jag bara är. Och det känns rätt så bra.

Jag ska komma ihåg de där första dagarna för resten av mitt liv, jag ska aldrig röka igen, SÅ mycket är det inte värt.

Igår träffade jag Gruppen för nästsista gången, för första gången kände jag mig ...utanför? Alltså jag skulle vilja säga malplacerad, men det är fel ord, för malplacerad känner jag mig mest hela tiden, men ja, utanför. Det kändes som att jag gått iväg och lämnat de andra bakom mig, jag fick till och med en liten känsla av att ha hört allt förut när en av gruppmedlemmarna berättade om sin vecka. Liksom ja, vi vet, get over it!

Så får man ju inte tänka. Det var ju meningen att Vi i Gruppen skulle vara de värmande hjärtformade öronen som tar in allt de andra har säga med öppet sinne och inte kritiserar för mycket. Men ibland, ibland är vissa av dem bara så...töntiga. Liksom "hej, jag gjorde ett dåligt val tror jag, jag gjorde så här, var det dumt, fuinderar jag nu, borde jag ha valt annorlunda?"

JAAA. Det borde du, men det gjorde du inte, släpp det, välj annorlunda nästa gång. Punkt. Basta. Hej då.

Betyder det kanske att jag är okej nu? Att jag inte behöver dem längre? Det känns lite som att hoppa ur fågelboet, jag ryms liksom inte där längre, men redan tanken att flyga iväg utan dem är outhärdlig, jag kommer ju att sakna dem. Också den där töntiga.

Nu är det måndag. Imorgon har jag varit orökt i en vecka. Och IGÅR, äntligen, hade jag en riktigt, riktigt fin, normal, lugn, trevlig söndag.

På fredagen sket sig alltihopa, jag visste ju det, ungen åkte till sin pappa och jag kom hem till ett barnlöst hus. Som tur var kom några vänner och hälsade på, en av dem med barn, så det ordnade sig. På fredagkväll fick jag min största ångestattack hittills, jag var riktigt deprimerad, såg ingen nytta med något, ingen idé med mitt liv överhuvudtaget. Fick ångest av att släcka lampan igen, för jag var så rädd att inte få sömn, men var så trött att jag fattade att jag måste sova. Det var riktigt hemskt, jag försökte se något positivt med mitt liv, något ynka litet positivt frö som kunde LEDA till något gott ens, men jag såg ingenting. Ungen förstås, det är ju positivt, men då hon är hos sin pappa så känns det liksom bara som en örfil att försöka tänka på henne.

Jag vaknade tidigt på på lördagen och bestämde mig för att gå ut och gå med hunden. Så jag gick en timme och kom hem, drack kaffe och åt gott morgonmål, och sedan kom ångesten tillbaka. Mina ögon gjorde så ont av allt gråtande, och jag blir så trött av att må så där. Jag hade bestämt träff med min före detta arbetskamrat och jag bestämde mig för att jag träffar henne fast jag kanske kommer att gråta hela kvällen, basta. Så, jag tog en lång, varm dusch, klädde på mig och åkte till stan.

Kvällen gick bra, natten gick bra och på söndagen vaknade jag som en ny människa. Inte ens uns av negativitet i min kropp, hela dagen höll det i sig. Och jag kommer ihåg, på lördagkväll, efter att ha stått ut två kvällar av total svarthet, att jag tänkte för mig själv, tänk OM, tänk om imorgon känns helt annorlunda, tänk om morgondagen är en dans på rosor, och tanken kändes så avlägsen, så omöjlig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det är lite som när jag som yngre bad till gud "snälla gode gud, gör så att jag får en häst till födelsedagen", det kändes lika naivt och löjligt, lika totalt utopistisk, men....  det VAR den! Vilken lycka! Jag hade INGEN tillstymmelse till svarthet och självdestukrtiva tankar, inget dissande, inget analyserande, jag fick bara vara totalt tillfreds med mitt liv en hel lång, ljuvlig söndag.

Nåja, nu har det ju inte gått 72 timmar ännu, det är 3 timmar dit, men vafan, lite glädje kan man väl ta ut i förväg.

Igår blev jag så arg då jag höll på att trassla in mig i min löp-skjorta att jag kastade kläderna omkring mig och sparkade till dörren till bykstugan. Där stod jag sen, halvnaken och rödgråten, men en dunkande dunkande fot, fy fan så ont det gjorde. Kom överens med mig själv att jag måste lära mig att behärska mig. Jag kan inte hålla på så där, jag får inte skada mig själv (eller hunden för den delen, den brukar få sig om jag är på dåligt humör...nej, inte så, jag brukar snäsa och höja på rösten åt den, det är inte som att jag hackar den med en brödkavel eller något sånt).

Nå, jag sprang min länk och var arg som ett bi halva vägen, men det gick faktiskt om, så jag kom hem, lugn och glad och harmonisk och kunde njuta av resten av kvällen med familjen. Foten är förstås blå och uppsvullen, och dunkar fortfarande, men jag försöker ta det som en lektion i hur jag inte ska hantera situationer, som en liten påminnelse

"Hej, du huvud som styr denna kropp, skulle du kunna låta bli att slå till mig i olika saker, tack. Det gör så ont och är så onödigt"

Idag åker ungen till sin pappa, och jag ska ensam vara vuxen och förståndig, riktigt bara för min egen skull. Skulle med andra ord inte ha någon orsak i världen att INTE röka, men...jag har ju börjat mitt nya liv, så jag får väl lov att hålla mig. Nå, går på en långlänk med hunden, städar och fixar och går och lägger mig, det kan väl inte vara SÅ svårt?