Andra omgången idag. Arbetsintervju nummer två till samma position. Allt är ett evigt säljande, jag är så trött på att sälja mig själv. Visa mitt bästa jag, berätta bra saker om mig själv, klä mig snyggt, uppföra mig artigt och belevat, le, skaka hand med fast grepp, titta de andra i ögonen, inte vika undan med blicken, inte stamma inte tveka för länge när något frågas. Allt är en jävla tävling. Jag är bäst, välj mig. Det gäller båda privatliv och arbetsliv. Jag räcker ingen vart, utan man måste liksom spraya sig med glitter för att märkars och synas.

Trött. Jag är så trött. Jag vill bara vara.

Ingenting är verkligt egentligen, allt är bara teater. Jag spelar flitig arbetstagare, god mor, ekologisk konsument, etisk medmännniska. Allt är en reklam för något som ingen egentligen fullt ut klarar av att vara. Fy fan.

 

gesine

24 november 2014 16:02

Vad är det för fel med lite proffsig skådespeleri? Och efter teaterföreställningen niger man för applåderna, tar emot sin lön och sminkar av sig och går hem till sitt och de sina ( eller sitt barn i första hand) och är sig själv igen, utan publik, alldeles äkta. Därför är den omtalade egentiden så viktig, man behöver den för att kunna besinna sig vem man är, det är många som glömmer vem de egentligen är, och då lyckas de inte längre lämna scenen och så har de blivit sin roll.
Jag har alltid tyckt att jag måste kunna spelets regler och vara med, men jag har alltid varit medveten om att det är ett spel och att jag kan säga: Nu går jag, för nu är det inte roligt längre. Var glad att du fortfarande kan se på hela teatern utifrån. Du är ju ändå Tinttu, du ser ju bakom kulisserna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...