Jag har en underlig känsla av att stå på startlinjen. Eller liksom som om allt kommer att börja nu, och det är extra viktigt att jag fattar rätt beslut och att jag vågar göra något konkret för att verkligen ta mig till mållinjen också.

Kanske det har att göra med det här att jag slutade röka. Det är på något sätt början till vägen tillbaka till den jag var förut, då innan allt brast och sprängdes i luften.

Jag drömde om min exman första gången inatt, jag har aldrig drömt om honom tidigare. Det var hemskt. Jag hatar bilderna som har etsat sig fast i mitt medvetande. Det värsta var att drömmen inte handlade om hur vi var då, och inte på något sätt var drömlik, konstig eller abstrakt. Det var en helt vanlig bild av ett helt vanligt liv, efter att vi skilt oss, träffat nya och sedan hittar varandra igen. Eller ja, däri ligger kanske det abstrakta och (mar)drömslika, jag skulle aldrig aldrig kunna leva ett liv med honom igen. Men ibland, ibland, när jag är riktigt svag, kan jag i misstag tänka på hur det skulle vara att ha en helt normal familj, men mamma pappa och barn under samma tak.

Mitt förhållande knakar. Men jag vet inte vad jag ska göra, jag har aldrig varit i den situationen förut, att förhållandet har knakat och jag är den första som märker det. Tidigare har jag aldrig hunnit märka någonting. Och jag vet inte vad jag ska göra, det är en vecka till julafton, och ungen är hemma tills dess, jag kan inte ta några stora strider när ungen är hemma. Nästa gång vi är på tumanhand hemma är det dagen före julafton, jag kan ju inte vara så dramatisk att jag lämnar honom dagen före julafton heller...?

Jag har ingen aning om vad jag vill, hur jag vill, när jag vill och med vem. Annan än ungen då fröstås. Hur i helvete ska man hitta vägen när man inte vet vart man ska?

Jag klarar av det mesta, det har jag lärt mig. Det har jag erfarenhet av, hur ont det än gör och hur omöjligt det än känns så fortsätter mina lungor dra in luft och mina fötter att röra på sig. Steg för steg tog jag mig till alla ställen också då jag trodde att jag hade förvandlats till en pöl, till en amöba, utan viljestyrka, utan kraft att medvetet röra ett finger. Också då åt jag, sov jag, åkte jag till jobbet, jobbade, åkte hem, lagade mat, åt och gick till sängs igen. Dag efter dag, vecka efter vecka ända tills jag insåg att det inte gör så ont att känna efter längre.

Nå, det här klarar jag inte av (det gör du visst, skriker mitt medvetande...) jag klarar av att strida med vem som helst, att vara arg och sårad, ledsen och förstörd, så länge det inte gäller den här ena, den här enda ena människan. Henne klarar jag inte av att leva utan.

Jag trodde att jag var säker med henne. Jag trodde att det finns en vuxan i världen som aldrig dömer mig, som inte kritiserar, inte förväntar sig för mycket och blir besviken på mig. Jag trodde att hon såg mig som jag ser henne.

Så fel jag hade.

Och när jag känner efter, vilket jag säkert inte gjort på 10 år då det gäller henne, märker jag att vi inte alls har ett jämnställt förhållande. I hennes sällskap känner jag mig underlägsen, sämre, dummare, naivare, latare, äckligare, fulare. HON som skulle vara min hamn, eller som mitt stormens öga. Hon som vet allt, ser allt, hör allt.

Jag vet att hon själv mår dåligt, men jag kan inte vara hennes spottkopp för evigt, jag måste få finnas jag också. Det kan inte vara hon eller jag. Det kan inte alltid vara mig det är fel på.

Jag är så chockerad, mitt förhållande till henne är precis lika fucked up som alla mina andra förhållanden. Man borde gå ut i skogen och aldrig träfa någon människa mera, livet är enkelt så länge man intehar någon att spegla sig i.

Har haft ett jävla skitveckoslut igen. Jag förstår inte vad det är som är fel?

Det känns som att den där ”zen-tillvaron” flyger omkring mig så nära, så nära att jag vet att den finns, att jag märker hur fint det skulle kunna vara att leva, hur ljuvligt liv jag skulle kunna ha, men varje gång jag försöker få tag på den, för att lite utforska den, lite smaka på det alternativet, flaxar den iväg. Jag har bara en sådan där flyktig bild av hur allt skulle kunna vara, hur jag skulle vilja att allt skulle vara. Det är så nära, men det är så totalt omöjligt att nå dit.

Och jag ligger på natten och funderar hur det skulle kännas att lämna honom, och jag vänjer mig vid tanken, sakta och kanske inte så säkert. Och jag ligger och fantiserar hur det skulle kännas att bo någon annan stans, kanske mer centralt. Jag har en perfekt bild i huvudet av hur jag och ungen bor i en radhustrea (eller bottenvåning på höghus), med en liten gård, ett litet skjul, en bilplats. På kvällarna lagar vi mat och pysslar, går ut med hunden, ungen på cykel, jag till fots, på upplysta, asfalterade cykelleder, eller till hundparken. Eller så kanske vi GÅR till butiken och biblioteket.

Varför kan jag inte se en sådan framtid i mitt hus? För man kan inte gå ut med hunden tillsammans med ungen, för hon ser inte ett jävla jota, för det är becksvart överallt. Hon kan inte cykla, för det är ett satans helvetesgap åt varje håll man ser, knölig, sönderkörd grustäckt utförsbacke med andra ord. Eller plogad åker då, alternativt, ja, och så skogen, där är svårt att cykla. Mitt hus är för stort, för långt borta, för ensamt, för välplanerat, för nytt, för fint, för perfekt. Jag passar inte i ett perfekt hus, jag är inte perfekt. Borde bygga bil-tak, borde bygga cykelskjul, borde det ena och borde det andra.

Varför har det blivit så här?

Jag älskade plasten över allt annat tidigare. Jag älskade mörkret, skogen, ensamheten. Jag VALDE ju för fan just det där huset. Jag har ju BYGGT det själv. Jag vet vad som finns under varje yta, mellan varje springa. Det där huset älskar ju mig, varför trivs jag inte? Där finns skog och djur och tystnad och lugn. Jag ÄLSKADE tanken att få sköta allt själv, det har jag ju gjort hittills också, hugga ved, skotta snö, bygga saker, fixa. Det finaste med ett egnahemshusboende var det att man alltid har något att göra, tyckte jag ju.

Jag leker med tanken på att sälja, göra en god vinst, köpa något mindre och kanske bara vara skuldsatt upp till midjan, inte drunkna i skulder, som nu. Är det därför huset ger mig sådan ångest? Jag är totalt beroende av mitt jobb, min lön, jag kan inte leka med tanken på att vidareutbilda mig, gå ner i lön för att göra något roligare utan att sälja huset först. Är det därför det känns så svårt, för att jag liksom inte är helt säker på att jag gjort rätt val? Att det är värt det? Å andra sidan vet jag inte ens om jag SKULLE vilja göra något annat, för tillfället känns det som att det inte finns något i hela världen som jag skulle orka göra 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan för resten av mitt arbetsföra liv, inte ens sitta hemma och måla, eller rida, eller spela piano.

OM jag skulle sälja mitt hus, skulle jag aldrig kunna få det tillbaka, aldrig. Om jag skulle sälja mitt hus, skulle jag kanske vara gladare några månader (år?) någon annanstans, men jag skulle ändå längta tillbaka hem i något skede. Om jag skulle sälja mitt hus skulle jag gräma mig för resten av mitt liv, det är jag nästan säker på. Å andra sidan kan man inte vara så jävla materialistisk, platsen finns ju kvar, skogen finns kvar, stenarna och berget finns kvar. Så vad betyder ett hus egentligen?

Det jag vill mest i världen, och som samtidigt skulle vara det enklaste alternativet, är att trivas i mitt hem. Jag VILL vilja bo där, jag vill trivas, jag vill älska att komma hem varje dag. Jag ska sträva efter det. Ibland är lycka och viljestyrka skrämmande mycket samma sak.