Allt klokt och fint jag skriver när jag har en bra dag låter så beständigt och definitivt. Jag hade ju bestämt mig för att inte ifrågasätta mig själv, för att inte döma mig själv och för att aldrig tro att jag inte duger. Nå, efter att ha uppmuntrats så av min sociala framgång på måndagen, och efter att ha känt mig självsäker, smart, rolig och vacker på måndagen, stämde jag träff till onsdagen, och tänkte att fan, jag fortsätter med samma stil. Hur svårt kan det vara?

Svårt. Visade det sig.

Mitt humör sjönk redan innan träffen, min puls låg säkert runt 120 och jag mådde så illa att jag ville spy. Nå, vi träffades och åkte iväg med bilen, när vi steg ur bilen tänkte jag få en ångestattack, jag kände hur illamåendet kom över mig, och jag tänkte att nu bara går jag härifrån. Jag säger ingenting, jag bara vänder mig om och börjar gå i motsatt riktning. Jag bara försvinner. Jag klarar inte av det här, det är obehagligt och jag kommer att dö. Nå, jag lyckades ta mig ur känslan och hade faktiskt riktigt roligt efter det. MEN jag kände mig som en, butler. Så där, som en som bara hänger med, men som inte påverkar situationen på något sätt. Liksom jag kunde inte prata som jag brukar, jag hade ingenting intressant att säga, som jag brukar. Jag hade ingenting att komma med, jag bara fanns där. Och vad är det för jävla idé att träffa människor om det bara känns obehagligt, äckligt och främmande, och om man inte kan prata med dem eller visa någonting av sig själv för dem? Varför ska man utsätta sig för sociala situationer när man inte får ut NÅGOT positivt av dem alls? Eller det positiva man får överskuggas av att man betett sig som en stammande, snubblande idiot som varken förstår skämt eller förstår att vara tyst om den inte har något smart att säga.

Jag ska inte lära känna människor, jag kan umgås med dem jag redan känner, eller främlingar. Men något däremellan GÅR helt enkelt inte. Jag hatar hatar hatar min sociala oförmåga SÅ mycket. Jag hatar min nervositet, min blyghet och min osäkerhet. Vad fan är det för fel på mig?

 

gesine

2 november 2014 18:55

Men kära nån, vad begär du av dig? Det är väldigt vanligt att man inte kan briljera vid första(andra, tredje) träffen. Man kan inte visa alla sina bästa sidor på komando, om man inte är den där extremt sociala typen. Även som den stammande idioten som du kände dig kan du ha väckt intresse hos din motpart. Värre vore om du hade haft extremt tråkigt, blivit förolämpat eller på annat sätt hade känt att träffen inte gav något. Du träffar väl någon för att själv uppleva något, inte för att behaga någon. Du är där för DIN skull. Och så hemskt var det väl inte, eller? Hör av dig på något sätt, om jag har helt fel och är ute och cycklar.

Tokfrans

3 november 2014 06:26

Alltså..Ja? När du skriver det så får jag kasnke lite perspektiv. Usch, visst har du rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...