Allt klokt och fint jag skriver när jag har en bra dag låter så beständigt och definitivt. Jag hade ju bestämt mig för att inte ifrågasätta mig själv, för att inte döma mig själv och för att aldrig tro att jag inte duger. Nå, efter att ha uppmuntrats så av min sociala framgång på måndagen, och efter att ha känt mig självsäker, smart, rolig och vacker på måndagen, stämde jag träff till onsdagen, och tänkte att fan, jag fortsätter med samma stil. Hur svårt kan det vara?

Svårt. Visade det sig.

Mitt humör sjönk redan innan träffen, min puls låg säkert runt 120 och jag mådde så illa att jag ville spy. Nå, vi träffades och åkte iväg med bilen, när vi steg ur bilen tänkte jag få en ångestattack, jag kände hur illamåendet kom över mig, och jag tänkte att nu bara går jag härifrån. Jag säger ingenting, jag bara vänder mig om och börjar gå i motsatt riktning. Jag bara försvinner. Jag klarar inte av det här, det är obehagligt och jag kommer att dö. Nå, jag lyckades ta mig ur känslan och hade faktiskt riktigt roligt efter det. MEN jag kände mig som en, butler. Så där, som en som bara hänger med, men som inte påverkar situationen på något sätt. Liksom jag kunde inte prata som jag brukar, jag hade ingenting intressant att säga, som jag brukar. Jag hade ingenting att komma med, jag bara fanns där. Och vad är det för jävla idé att träffa människor om det bara känns obehagligt, äckligt och främmande, och om man inte kan prata med dem eller visa någonting av sig själv för dem? Varför ska man utsätta sig för sociala situationer när man inte får ut NÅGOT positivt av dem alls? Eller det positiva man får överskuggas av att man betett sig som en stammande, snubblande idiot som varken förstår skämt eller förstår att vara tyst om den inte har något smart att säga.

Jag ska inte lära känna människor, jag kan umgås med dem jag redan känner, eller främlingar. Men något däremellan GÅR helt enkelt inte. Jag hatar hatar hatar min sociala oförmåga SÅ mycket. Jag hatar min nervositet, min blyghet och min osäkerhet. Vad fan är det för fel på mig?

Igår hände det igen, jag fann plötsligt mig själv i en för mig helt främmande situation. Som en guldfisk i delfinariet, ungefär. Det är ju det här jag har strävat efter, jobbat på, att öppna mina sinnen och till 100 % gå in i situationer även om de känns olustiga och främmande först. Jag klarade mig, mina vingar bar. Jag diskuterade belevat, skrattade artigt och ärligt, visade ett varmt och öppet jag för främmande människor, utan att pruta på mina egna värderingar och min egen personlighet. Jag bara var, det bästa jag kan vara, men ändå bara mig själv. Jag blev välemottagen, jag tror att vi alla hade genuint roligt, där vi träffades en måndagskväll, 4 personer som kanske aldrig kommer att träffas igen, och som aldrig slumpmässigt kommer att stöta på varandra mer.  

Det är upplyftande, och så lärorikt, att märka att människan bara är en människa. Att ibland när man ger sitt bästa, får man andras bästa tillbaka.

Det är så upplyftande och glädjande, att jag tänker glömma bort de där elaka meddelanden jag nyss fick av min psykotiska, småsinta, jobbiga, barnsliga plågoande. Jag tänker välja att tro att merparten av människorna på den här jorden är de där goda, öppna och ärliga människorna.

Och jag tänker försöka implementera gårdagen på resten av mitt liv, i alla situationer och vardagliga tillfällen. Jag räcker till, jag duger. Det enda jag behöver göra är att vara mitt bästa jag och vara god. Universum sköter resten. De som inte klarar av mig som sådan, klarar jag mig bra utan.

Det är konstigt hur man är förinställd på negativitetskanalen, hur svårt det är att verkligen märka alla de där guldkornen som finns framför en bara man öppnar ögonen. Jag låg igår i sängen och min vana trogen försökte skjuta bort alla ångestladdade tankar och pessimistiska känslor, och märkte plötsligt jag att det inte finns någn som helst rot till någon pessimism idag. Just den här dagen fanns det inte alls så mycket negativt som vanligt.

Ja, jag flippade totalt ut i bilen på väg hem från dagis, ja jag betedde mig som en idiot och ville bara försvinna och på det sättet hindra mig själv från att förstöra min unge.

MEN, jag bad om förlåtelse, jag förklarade vad som hände, varför jag blev ledsen, varför jag blev arg. Vi pratade om saken, och lade det bakom oss. Efter det kokade jag supergod morotssoppa, som vi åt med mjukt (!) bröd och ost(! ja-a, vi har OST hemma). Jag började göra en bulldeg, jag dammsugade och torkade damm, jag tappade nerverna totalt på den jävla bulldegen som fastnade överallt och mjölade ner hela mitt kök, men jag samlade mig, lyckades åstadkomma några klumpar som åkte in i ugnen. Förklarade för ungen att JUST NU är det bäst att hon håller sig utanför köket, mamma känner sig lite irriterad just nu för hon kan inte baka bulla. Fick en tillsägelse av ungen "mamma, man kan inte kunna ALLT från början, du får göra det många gånger och SEN kan du baka bulla". Jag föste ut henne, men insåg att hon hade rätt.

Vi städade halva huset tillsammans med ungen, gjorde kvällsmål OCH:

GRANDE FINALE:

Vi åt varma bullar med mjölk till kvälssmålsefterrätt.

Dessutom stämde jag träff med någon för första gången i mitt liv. På EGET initiativ.

Och somnade, om än inte lycklig, så lugn och tillfreds med väldigt mycket.

Fick en aha-upplevelse.

Det finns en sjö mitt i skogen, men varmt, mujkt och vänligt vatten. En dag för många år sedan simmade min mamma över sjön, från ena änden till den andra, det är ganska långt, så mina systrar rodde en bit ifrån för säkerhetsskull. Det var riktigt hett, hade varit över 30 grader i flera veckor, och det var alldesels vindstilla. Plötsligt hörde min mamma ett susande och brusande från skogen framför henne, hon tittade upp och såg hur träden böjde sig, som om något osynligt hade böjt dem åt sidan för att kunna komma ut på träsket, och samtidigt insåg hon att det var en virvelvind. Virvelvinden började suga upp vattnet under sig i samma stun då den rörde vattenytan, och först då såg mamma hur stor den var. Vattenpelaren var högre än träden bakom.

Virvelvinden tog sig ut på sjön och satte kurs rakt mot min mamma. Mamma insåg att hon inte har den minsta chans att hinna simma undan, eller nå båten med mina systrar, och virvelvinden fortsatte sin färd rakt mot henne. Som om det i männikans hjärnbalk skulle finnas någon ur-manual, hur man ska bete sig i konstiga situationer, väntade mamma tills vattenpelaren var några meter framför henne, tog ett djupt andetag och dök så långt neråt hon kunde. Medan virvelvinden drog över ovanför kände hon hur flera kubik vatten runt omkring henne drogs uppåt av en ursinnig kraft, men hon hölls hela tiden under vatten, och fick inte sjukt då hon föll (eller sjönk) tillbaka ner i sjön. Virvelvinden drog vidare, ljudlöst och mäktigt över sjön, vek åtsidan träden på andra sidan och förvandlades igen till en osynlig bjässe som bara märktes som ett brusande i skogen.

Det är kanske så jag ska se på saken. Då det känns som att man sjunker längre ner, och tappar greppet med ytan och världen ovanför, är det kanske bara så att man duckar för något som drar över en där uppe. Att man liksom tar lite extra syre i lungorna, sluter ögonen och dyker, och hoppas på att allt är över då man kommer upp nästa gång.

Hur blev det så här tomt? Mitt viljecenter i hjärnan är alldeles tomt, det ekar.

Är det här nutidsmänniskans största utmaning? Att hitta en mening med att leva?

När blev allt så ytligt? När blev allt ett enda presterande? När blev allt ett tvång?

Om jag skulle ha levt för 500 år sedan hade jag dött av svält eller köld, för jag orkar ju inte göra något. Jag orkar inte lyfta ett finger för att förändra mitt liv. Jag bara tar mig från ställe a till ställe b och gör samma sak som alltid förut. För jag ser ingen utväg. Jag vill inte jobba, jag vill inte vara ledig, jag vill inte sova och inte vara vaken, inte äta och inte träna. Jag vill ingenting.

Det enda människan har i slutändan är sin vilja, den är katalysatorn till allt. Man överlever för att man VILL göra det, man klarar av saker för att man VILL klara av det. Man till och med älskar för att man väljer att vilja göra det.

Det var som jag trodde, jag fick ett smakprov på något annat, en snabb glimt av livet där uppe. En pre-view. Som toppen på bergodalbanan, jag SÅG ut över staden, över allt som KUNDE vara och allt som ÄR för alla andra. Sedan gled min vagn ohjälpligen tillbaka nedför, och nedför och nedför. Ända in till maskinrummet. Där stannade den.

Och så böjer sig det där DOMAR-JAGET över mig, hånskrattar och pekar. Vad trodde du egentligen? Att allt skulle bli bra plötsligt? Att det skulle vara så enkelt som att sluta röka och kasta ut sambon? Spottar mig i ansiktet och fräser. Försök du bara, vilka förändringar du än gör, hur mycket du än kämpar så är du dömd till det här, ett limbo i ett maskinrum under bergodalbanan.

Jag trodde att något hade förändrats, jag trodde att jag åtminstone var på VÄG någonstans, om även inte där än. Men nej, jag har inte kommit någon vart alls.

Ju mer jag lär mig, desto mer märker jag att jag inte behärskar. Det finns så mycket på min lista över saker att ta tag i just nu att jag blir matt.

Jag skulle öva mig på att tygla min ilska

Jag skulle lära mig att se stort, öppet och tillitsfullt på omvärlden.

Jag skulle akta mig för att inte planera besvikelser i förväg, utan lita på att allt gott jag vill ha kommer till mig.

Jag skulle lära mig att tacka ja till alla möjligheter jag får (och vill ha)

Jag skulle lära mig att säga nej när jag inte vill göra något, och när det inte gagnar mig på något sätt.

Jag skulle inte vara cynisk, utan blåögd.

Jag skulle sluta vara bortskämd, och se det som finns rakt framför mig.

Och jag ska. Det är bara så mycket att komma ihåg.

Dessutom ska jag lära mig att vara själv, att vara någon själv. Att ta hand om mig, själv, inte bara mig och ungen.

Och jag ska lära mig att ingen INGEN i hela jävla världen ser på mig med så kritiska ögon som jag, så, det finns inget att vara rädd för, den strängaste domarn har jag redan mött.

Det låter ju så...disciplinerat det här, samtidigt känns det som att allt bara virvlar snabbare och snabbare omkring mig, och det enda som håller mig något så när förankrad i verkligheten är mina löjliga listor på saker jag ännu inte har, kan eller vet.

Jag skulle bara vilja leva, utan listor och analyser, stänga av hjärnan och bara låta kroppen göra vad den är ämnad att göra, andas, röra på sig och finnas.

Har spenderat fem dagar med mitt andra liv igen, idag, äntligen, kommer ungen hem och mitt liv fortsätter där det slutade för fem dagar sedan.

Jag får alltid lite obehag för mig själv utan ungen, jag vet inte varför. Jag tycker liksom att jag fejkar, att jag spelar någon jag inte är, och att jag inte kan vara normal. Kanske jag försöker kompensera mitt tomma inre med ett överdrivet fullt yttre. Det känns så skit att man liksom TVINGAR sig själv att skratta lite extra, och prata lite mer och vara lite större än hur man känner sig, som om det skulle ändra på saken.

Nåja, jag har spenderat ett veckoslut som neon gul, högljudd och större än livet, och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har varit en del av en sammanställning människor så länge att jag inte riktigt vet vem jag är. Jag har varit någons något så länge att jag inte riktigt minns hur man är när man bara är sin egen. Ingens flickvän, ingens mamma, ingens barn, ingens syster. Bara jag.

Jag har märkt att jag har en helt annan bild av mig själv än den som folk ser när de träffar mig, och det är så befriande. För jag kan ju välja precis hurudan jag vill vara, ingenting är förutbestämt, ingenting är förlorat. Man kan bryta gamla mönster och sätt att vara och göra saker på. Man kan bryta sitt sätt att tänka. Det är svårt, och det räcker länge, men man KAN göra det. D

et ska jag fortsätta att jobba på. Tänka stort, öppet, optimistiskt och tillitsfullt. Jag tror att det är mödan värt i det långa loppet.

jag vet inte vad som hände, men allt faller liksom i bitar igen. Allt det där jag byggde upp, allt det där glittrande, friska, luftiga bara glider ifrån mig. Jag tittar på klockan, den är 19.30, och jag funderar om jag får gå och sova redan, så skulle den här dagen ta slut snabbare.

När man mår dåligt ska man äta, umgås med vänner, röra på sig och göra roliga saker. Jag har gjort allt det redan, och klockan är 19.30 och jag vill inte finnas.

Jag får inte ens något rus av att springa längre, eller rus har jag väl aldrig fått, men jag har fått en känsla av välbehag, en paus från all ångest över allt jag borde och inte borde göra. Jag har känt mig duktig, jag har varit stolt över mig själv.

Och jag står i mitt jävla kök och lyssnar på låtar på min iPod, som en gång i tiderna har varit kopplad till en iPhone med vilken jag tydligen någon gång bandat in rörsmemon. Så plötsligt står jag där med de rena tallrikarna i handen och lyssnar på min exman skoja och nojsa med ungen just fyllda ett år som glatt jollrar tillbaka, på hennes egna hemliga språk. Hans röst fyller hela köket, och jag står där på samma golv, vid samma diskmaskin med de tallrikar i handen vi fått till bröllopsgåva, och alla andra är borta. Hans röst ekar bekant i taket och i väggarna, som om all den här tiden från då till nu aldrig skulle ha funnits. Men den finns och jag är den enda kvar. Sitter och pantar på ett hus som alltid kommer att fattas en.  Alla andra går vidare och jag har fastnat i någon bild av någonting som aldrig fanns någon annanstans än i mitt huvud.

Och klockan blir 20.30, och närmar sig barmhärtigt någon magisk gräns då jag äntligen får gå och lägga mig och leka att jag inte finns tills jag vaknar till samma sak imorgon.  

Jag vet inte vad som hände, allt kändes bättre.

Men jag har inte ungen här, och jag fungerar inte utan henne. Det finns ingen orsak att göra något alls när hon inte är här. Bara döda tid.

Jag orkar inte ens laga mat, inte gå till butiken heller, det är liksom ingen vits.

Det här är säkert också övergående, men allt känns så överväldigande när man står där med ångesten krypande i kroppen, strupen ihopsnörd och ilningar i magen, tittar ut genom svarta fönster, lyssnar på ett knäpptyst hus, stående i tamburen utan att veta vad fan man ska ta sig till. För man har redan gjort allt.

Imorgon är det bättre, imorgon är allt ljusare och jag känner färskt syre i min hjärna igen. Det är helt okej med svackor, annars skulle höjderna inte märkas alls. Imorgon är det bättre.