Jag förstår inte hur alla andra lever sina liv? Jag förstår inte. Om alla andras hjärnor fungerar lika som min egen, hur gör de för att inte explodera?

Min hjärna går på högvarv hela tiden, konstant. Jag tänker på allt som kan hända, allt som inte kan hända, allt jag vill, och speciellt allt jag inte vill, vart mitt liv ska föra mig, om jag förstör min familj, hur min framtid ser ut, hur min bakgrund ser ut, varför jag gör saker jag gör och varför jag inte gör saker. Jag hinner inte med.

Jag har en unge som fyller 4 i sommar. Jag är livrädd för att märka om 10 år att jag aldrig fattade att njuta av tiden då hon var 4. Jag har nämligen bara vaga minnen av hennes första år i mitt liv. Jag är livrädd för att vara så livrädd att jag inte fattar vad jag har innan det är för sent.

Jag vet inte var jag vill bo, jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte ens ditåt, jag kan inte komma att tänka på någonting alls som jag skulle vilja göra. Inte ens om jag fick göra vad fan som helst 8 timmar om dagen och få den lön jag får nu så skulle jag veta vad det kunde vara. Rida? njaa, springa? njaa, Måla? njaa, skola hunden? njaa..spela piano?..njaa..

Allt som jag älskade förut känns helt likgiltigt nu.

Jag skulle behöva någon som ger mig ett manus att följa. Gör så här, skaffa dig det här jobbet, då blir du lycklig, Flytta hit, då blir du lycklig, Gör det här, det gör dig lycklig. Jag skulle vara beredd att kämpa hur mycket som helst för något, om jag visste att det gjorde mig lycklig, men det finns ingenting i världen som gör mig lycklig just nu.

Jag har sökt hjälp. Jag har gått hos en psykolog hela förra hösten, och sökte nu på våren hjälp hos arbetshälsovården. Det sjuka i systemet är att är man måste vara tilräckligt frisk för att orka söka hjälp. Jag gick 1½ timme hos hälsosystern, fick remiss till 5 besök hos psykologen, som i sin tur bad mig kontakta en läkare för att få remiss till en psykiater, för att evenuellt utreda om jag kunde gå i psykoterapi. En sak som orsakar mig stor ångest är att vara borta från jobbet. Samtidigt bor en liten rebell inom mig som tycker at jag fan inte tänker ordna med vård på egen tid om det är jobbet som orsakar symptomen som kräver vård. Nå, efter mina fem gånger hos psykologen satt jag i en halvtimme och velade och velade och velade innan jag bestämde att det ska göras nu eller aldrig. Så jag beställde tid till läkaren, vid en tidpunkt som min förman är ledig, så inte ens hen kan komma åt att kommentera något om mina sjukbesök. Nå, jag stressade hela natten innan besöket och peppade mig själv. Det har hänt så många gånger, att då jag äntligen har tillfälle att bertta hur jag mår, slåt min autopilot på som heligt bedyrar att inget är fel på mig. Jag mår superbra, inga problem!! Nå, jag åkte de 30 kilmoetrarna till läkarmottagningen, satte mig ner och förklarade situationen så ärligt jag kunde, bara för att få höra att jag har kommit till fel läkare.

Jag grät hela vägen tillbaka till jobbet, men efter att ha lugnat mig bestämde jag mig för att genast ta tag i saken och beställa tid till rätt läkare. Jag ringde till tidsbeställningen och fick höra att den läkaren inte har några lediga tider den här veckan, och från och med nästa vecka är hen på semester fram till hösten.

TILL HÖSTEN. Fram tills hösten hinner jag lappa alla mina osynglia sår, omsorgsfullt packa in alla känslor i sina respektive fack igen, återställa allt så gott det går och åter vänja mig vid ett liv där allt ser bra ut, men inget känns som något alls.

Det finns en orsak för mig att leva, hade inte den funnits vet jag inte var jag varit idag. Ibland känns det som en fotboja, som hindrar mig från att göra det jag egentglien vill, men jag inser att det är en livboj. En livboj.

Jag läser andras bloggar och andras upplevelser och det känns som att jag missar hela mitt liv, allt går mig förbi, för jag mår så här. Och det skulle vara helt okej, men livbojen, min likgiltighet får inte smitta ner hens liv.

Jag talar i tungor, jag vet. Min livboj är min dotter, min lilla unge. Hur överlever alla andra kapitel 2? Livet?