Jag förstår inte hur alla andra lever sina liv? Jag förstår inte. Om alla andras hjärnor fungerar lika som min egen, hur gör de för att inte explodera?

Min hjärna går på högvarv hela tiden, konstant. Jag tänker på allt som kan hända, allt som inte kan hända, allt jag vill, och speciellt allt jag inte vill, vart mitt liv ska föra mig, om jag förstör min familj, hur min framtid ser ut, hur min bakgrund ser ut, varför jag gör saker jag gör och varför jag inte gör saker. Jag hinner inte med.

Jag har en unge som fyller 4 i sommar. Jag är livrädd för att märka om 10 år att jag aldrig fattade att njuta av tiden då hon var 4. Jag har nämligen bara vaga minnen av hennes första år i mitt liv. Jag är livrädd för att vara så livrädd att jag inte fattar vad jag har innan det är för sent.

Jag vet inte var jag vill bo, jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte ens ditåt, jag kan inte komma att tänka på någonting alls som jag skulle vilja göra. Inte ens om jag fick göra vad fan som helst 8 timmar om dagen och få den lön jag får nu så skulle jag veta vad det kunde vara. Rida? njaa, springa? njaa, Måla? njaa, skola hunden? njaa..spela piano?..njaa..

Allt som jag älskade förut känns helt likgiltigt nu.

Jag skulle behöva någon som ger mig ett manus att följa. Gör så här, skaffa dig det här jobbet, då blir du lycklig, Flytta hit, då blir du lycklig, Gör det här, det gör dig lycklig. Jag skulle vara beredd att kämpa hur mycket som helst för något, om jag visste att det gjorde mig lycklig, men det finns ingenting i världen som gör mig lycklig just nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...