Jag förstår inte hur alla andra lever sina liv? Jag förstår inte. Om alla andras hjärnor fungerar lika som min egen, hur gör de för att inte explodera?

Min hjärna går på högvarv hela tiden, konstant. Jag tänker på allt som kan hända, allt som inte kan hända, allt jag vill, och speciellt allt jag inte vill, vart mitt liv ska föra mig, om jag förstör min familj, hur min framtid ser ut, hur min bakgrund ser ut, varför jag gör saker jag gör och varför jag inte gör saker. Jag hinner inte med.

Jag har en unge som fyller 4 i sommar. Jag är livrädd för att märka om 10 år att jag aldrig fattade att njuta av tiden då hon var 4. Jag har nämligen bara vaga minnen av hennes första år i mitt liv. Jag är livrädd för att vara så livrädd att jag inte fattar vad jag har innan det är för sent.

Jag vet inte var jag vill bo, jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte ens ditåt, jag kan inte komma att tänka på någonting alls som jag skulle vilja göra. Inte ens om jag fick göra vad fan som helst 8 timmar om dagen och få den lön jag får nu så skulle jag veta vad det kunde vara. Rida? njaa, springa? njaa, Måla? njaa, skola hunden? njaa..spela piano?..njaa..

Allt som jag älskade förut känns helt likgiltigt nu.

Jag skulle behöva någon som ger mig ett manus att följa. Gör så här, skaffa dig det här jobbet, då blir du lycklig, Flytta hit, då blir du lycklig, Gör det här, det gör dig lycklig. Jag skulle vara beredd att kämpa hur mycket som helst för något, om jag visste att det gjorde mig lycklig, men det finns ingenting i världen som gör mig lycklig just nu.