Jag klarar av det mesta, det har jag lärt mig. Det har jag erfarenhet av, hur ont det än gör och hur omöjligt det än känns så fortsätter mina lungor dra in luft och mina fötter att röra på sig. Steg för steg tog jag mig till alla ställen också då jag trodde att jag hade förvandlats till en pöl, till en amöba, utan viljestyrka, utan kraft att medvetet röra ett finger. Också då åt jag, sov jag, åkte jag till jobbet, jobbade, åkte hem, lagade mat, åt och gick till sängs igen. Dag efter dag, vecka efter vecka ända tills jag insåg att det inte gör så ont att känna efter längre.

Nå, det här klarar jag inte av (det gör du visst, skriker mitt medvetande...) jag klarar av att strida med vem som helst, att vara arg och sårad, ledsen och förstörd, så länge det inte gäller den här ena, den här enda ena människan. Henne klarar jag inte av att leva utan.

Jag trodde att jag var säker med henne. Jag trodde att det finns en vuxan i världen som aldrig dömer mig, som inte kritiserar, inte förväntar sig för mycket och blir besviken på mig. Jag trodde att hon såg mig som jag ser henne.

Så fel jag hade.

Och när jag känner efter, vilket jag säkert inte gjort på 10 år då det gäller henne, märker jag att vi inte alls har ett jämnställt förhållande. I hennes sällskap känner jag mig underlägsen, sämre, dummare, naivare, latare, äckligare, fulare. HON som skulle vara min hamn, eller som mitt stormens öga. Hon som vet allt, ser allt, hör allt.

Jag vet att hon själv mår dåligt, men jag kan inte vara hennes spottkopp för evigt, jag måste få finnas jag också. Det kan inte vara hon eller jag. Det kan inte alltid vara mig det är fel på.

Jag är så chockerad, mitt förhållande till henne är precis lika fucked up som alla mina andra förhållanden. Man borde gå ut i skogen och aldrig träfa någon människa mera, livet är enkelt så länge man intehar någon att spegla sig i.