Jag har en underlig känsla av att stå på startlinjen. Eller liksom som om allt kommer att börja nu, och det är extra viktigt att jag fattar rätt beslut och att jag vågar göra något konkret för att verkligen ta mig till mållinjen också.

Kanske det har att göra med det här att jag slutade röka. Det är på något sätt början till vägen tillbaka till den jag var förut, då innan allt brast och sprängdes i luften.

Jag drömde om min exman första gången inatt, jag har aldrig drömt om honom tidigare. Det var hemskt. Jag hatar bilderna som har etsat sig fast i mitt medvetande. Det värsta var att drömmen inte handlade om hur vi var då, och inte på något sätt var drömlik, konstig eller abstrakt. Det var en helt vanlig bild av ett helt vanligt liv, efter att vi skilt oss, träffat nya och sedan hittar varandra igen. Eller ja, däri ligger kanske det abstrakta och (mar)drömslika, jag skulle aldrig aldrig kunna leva ett liv med honom igen. Men ibland, ibland, när jag är riktigt svag, kan jag i misstag tänka på hur det skulle vara att ha en helt normal familj, men mamma pappa och barn under samma tak.

Mitt förhållande knakar. Men jag vet inte vad jag ska göra, jag har aldrig varit i den situationen förut, att förhållandet har knakat och jag är den första som märker det. Tidigare har jag aldrig hunnit märka någonting. Och jag vet inte vad jag ska göra, det är en vecka till julafton, och ungen är hemma tills dess, jag kan inte ta några stora strider när ungen är hemma. Nästa gång vi är på tumanhand hemma är det dagen före julafton, jag kan ju inte vara så dramatisk att jag lämnar honom dagen före julafton heller...?

Jag har ingen aning om vad jag vill, hur jag vill, när jag vill och med vem. Annan än ungen då fröstås. Hur i helvete ska man hitta vägen när man inte vet vart man ska?