Har haft ett jävla skitveckoslut igen. Jag förstår inte vad det är som är fel?

Det känns som att den där ”zen-tillvaron” flyger omkring mig så nära, så nära att jag vet att den finns, att jag märker hur fint det skulle kunna vara att leva, hur ljuvligt liv jag skulle kunna ha, men varje gång jag försöker få tag på den, för att lite utforska den, lite smaka på det alternativet, flaxar den iväg. Jag har bara en sådan där flyktig bild av hur allt skulle kunna vara, hur jag skulle vilja att allt skulle vara. Det är så nära, men det är så totalt omöjligt att nå dit.

Och jag ligger på natten och funderar hur det skulle kännas att lämna honom, och jag vänjer mig vid tanken, sakta och kanske inte så säkert. Och jag ligger och fantiserar hur det skulle kännas att bo någon annan stans, kanske mer centralt. Jag har en perfekt bild i huvudet av hur jag och ungen bor i en radhustrea (eller bottenvåning på höghus), med en liten gård, ett litet skjul, en bilplats. På kvällarna lagar vi mat och pysslar, går ut med hunden, ungen på cykel, jag till fots, på upplysta, asfalterade cykelleder, eller till hundparken. Eller så kanske vi GÅR till butiken och biblioteket.

Varför kan jag inte se en sådan framtid i mitt hus? För man kan inte gå ut med hunden tillsammans med ungen, för hon ser inte ett jävla jota, för det är becksvart överallt. Hon kan inte cykla, för det är ett satans helvetesgap åt varje håll man ser, knölig, sönderkörd grustäckt utförsbacke med andra ord. Eller plogad åker då, alternativt, ja, och så skogen, där är svårt att cykla. Mitt hus är för stort, för långt borta, för ensamt, för välplanerat, för nytt, för fint, för perfekt. Jag passar inte i ett perfekt hus, jag är inte perfekt. Borde bygga bil-tak, borde bygga cykelskjul, borde det ena och borde det andra.

Varför har det blivit så här?

Jag älskade plasten över allt annat tidigare. Jag älskade mörkret, skogen, ensamheten. Jag VALDE ju för fan just det där huset. Jag har ju BYGGT det själv. Jag vet vad som finns under varje yta, mellan varje springa. Det där huset älskar ju mig, varför trivs jag inte? Där finns skog och djur och tystnad och lugn. Jag ÄLSKADE tanken att få sköta allt själv, det har jag ju gjort hittills också, hugga ved, skotta snö, bygga saker, fixa. Det finaste med ett egnahemshusboende var det att man alltid har något att göra, tyckte jag ju.

Jag leker med tanken på att sälja, göra en god vinst, köpa något mindre och kanske bara vara skuldsatt upp till midjan, inte drunkna i skulder, som nu. Är det därför huset ger mig sådan ångest? Jag är totalt beroende av mitt jobb, min lön, jag kan inte leka med tanken på att vidareutbilda mig, gå ner i lön för att göra något roligare utan att sälja huset först. Är det därför det känns så svårt, för att jag liksom inte är helt säker på att jag gjort rätt val? Att det är värt det? Å andra sidan vet jag inte ens om jag SKULLE vilja göra något annat, för tillfället känns det som att det inte finns något i hela världen som jag skulle orka göra 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan för resten av mitt arbetsföra liv, inte ens sitta hemma och måla, eller rida, eller spela piano.

OM jag skulle sälja mitt hus, skulle jag aldrig kunna få det tillbaka, aldrig. Om jag skulle sälja mitt hus, skulle jag kanske vara gladare några månader (år?) någon annanstans, men jag skulle ändå längta tillbaka hem i något skede. Om jag skulle sälja mitt hus skulle jag gräma mig för resten av mitt liv, det är jag nästan säker på. Å andra sidan kan man inte vara så jävla materialistisk, platsen finns ju kvar, skogen finns kvar, stenarna och berget finns kvar. Så vad betyder ett hus egentligen?

Det jag vill mest i världen, och som samtidigt skulle vara det enklaste alternativet, är att trivas i mitt hem. Jag VILL vilja bo där, jag vill trivas, jag vill älska att komma hem varje dag. Jag ska sträva efter det. Ibland är lycka och viljestyrka skrämmande mycket samma sak.