Jag började skriva av mig här då jag slutade röka. Det visade sig vara början på en mycket lång, mycket tung och mycket omvälvande väg. Efter det har jag sjunkit ännu djupare ner i det svarta som har följt mig i hasorna de senaste tre åren. Jag har haft stunder då jag nästan sett ytan, då jag nästan fått luft, men varje gång har något dragit ner mig igen. Nu har jag fattat beslutet att något måste ändras, jag kan inte leva så här.

Så, just nu, just från och med idag faktiskt, bor det en färre i vårt hem. Det fattas en vuxen i min närhet, det fattas en vuxen i mitt liv. En vuxen som aldrig visade sin vuxna sida, och som nu verkligen inte visar sin vuxna sida. Sådana vuxna är inget man ska samla omkring sig, sådana mår man bäst av att vara utan.

Igår gick jag i skogen, och kände mig kanske lite ensam, vilket var helt okej, jag är ju ensam. Men jag har ett hem, jag har en familj, den är liten, men ändå. Jag har mina djur, och jag har mina vänner.

Jag ska utrota allt ohälsosamt i mitt liv, jag förstår inte varför människan har så lätt för att samla så mycket dåligt, komplicerat, svårt och ohälsosamt omkring sig. Varför klänger vi fast i dåliga relationer, utmattande jobb, vänskapsförhållanden som bara drar en nedåt, utseendehysteri och livskvalitets-ångest? Är det för att vi ser och hör allt hela tiden?

Förut hade man inte insikt i andras liv, man såg det man såg då man träffades, saker sagda IRL sägs just då, och kan aldrig uppfattas direkt av källan mera. Det enda man såg av andras frukoster, barnkalas och sexliv var det folk berättade åt en face to face, just då, just där.

Jag blir bombarderad med intryck ur andras liv konstant, i telefonen, på SOME, i tv:n, i bloggar. Alla vill så desperat visa upp en sexig bild på sitt liv, det finns olika genrer, men alla strävar efter samma sak. Visa upp, så HÄR mysigt hade vi i morse, så HÄR hårt tränade jag, så HÄR dyrt hotell har vi råd med osv.

Nu är det ju så, att skulle jag vara den större människan, den storsinte, insiktsfulla som jag vill vara, hade jag inte brytt mig. MEN, jag är inte det. Jag KAN inte koppla bort min avundsjuka, svartsjuka, bitterhet. Det är mina känslor, och jag bara känner dem. Jag borde sluta med alla sociala medier helt och hållet, sluta kolla på bilder och läsa bloggar. Nja, kanske mest det där med sociala medier, för där ser jag alla NORMALA, VANLIGA människor, som är precis som jag på alla sätt utom det där ena. De har ett så HELVETES intressant liv, och jag kommer aldrig att lyckas lura någon att jag är lika intressant.

Nej, jag är lite trött på informationsflödet, vill helst dra ur stickkontakten och gå ut i skogen. Kankse jag gör det.

Jag förstår inte hur alla andra lever sina liv? Jag förstår inte. Om alla andras hjärnor fungerar lika som min egen, hur gör de för att inte explodera?

Min hjärna går på högvarv hela tiden, konstant. Jag tänker på allt som kan hända, allt som inte kan hända, allt jag vill, och speciellt allt jag inte vill, vart mitt liv ska föra mig, om jag förstör min familj, hur min framtid ser ut, hur min bakgrund ser ut, varför jag gör saker jag gör och varför jag inte gör saker. Jag hinner inte med.

Jag har en unge som fyller 4 i sommar. Jag är livrädd för att märka om 10 år att jag aldrig fattade att njuta av tiden då hon var 4. Jag har nämligen bara vaga minnen av hennes första år i mitt liv. Jag är livrädd för att vara så livrädd att jag inte fattar vad jag har innan det är för sent.

Jag vet inte var jag vill bo, jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte ens ditåt, jag kan inte komma att tänka på någonting alls som jag skulle vilja göra. Inte ens om jag fick göra vad fan som helst 8 timmar om dagen och få den lön jag får nu så skulle jag veta vad det kunde vara. Rida? njaa, springa? njaa, Måla? njaa, skola hunden? njaa..spela piano?..njaa..

Allt som jag älskade förut känns helt likgiltigt nu.

Jag skulle behöva någon som ger mig ett manus att följa. Gör så här, skaffa dig det här jobbet, då blir du lycklig, Flytta hit, då blir du lycklig, Gör det här, det gör dig lycklig. Jag skulle vara beredd att kämpa hur mycket som helst för något, om jag visste att det gjorde mig lycklig, men det finns ingenting i världen som gör mig lycklig just nu.

Jag har sökt hjälp. Jag har gått hos en psykolog hela förra hösten, och sökte nu på våren hjälp hos arbetshälsovården. Det sjuka i systemet är att är man måste vara tilräckligt frisk för att orka söka hjälp. Jag gick 1½ timme hos hälsosystern, fick remiss till 5 besök hos psykologen, som i sin tur bad mig kontakta en läkare för att få remiss till en psykiater, för att evenuellt utreda om jag kunde gå i psykoterapi. En sak som orsakar mig stor ångest är att vara borta från jobbet. Samtidigt bor en liten rebell inom mig som tycker at jag fan inte tänker ordna med vård på egen tid om det är jobbet som orsakar symptomen som kräver vård. Nå, efter mina fem gånger hos psykologen satt jag i en halvtimme och velade och velade och velade innan jag bestämde att det ska göras nu eller aldrig. Så jag beställde tid till läkaren, vid en tidpunkt som min förman är ledig, så inte ens hen kan komma åt att kommentera något om mina sjukbesök. Nå, jag stressade hela natten innan besöket och peppade mig själv. Det har hänt så många gånger, att då jag äntligen har tillfälle att bertta hur jag mår, slåt min autopilot på som heligt bedyrar att inget är fel på mig. Jag mår superbra, inga problem!! Nå, jag åkte de 30 kilmoetrarna till läkarmottagningen, satte mig ner och förklarade situationen så ärligt jag kunde, bara för att få höra att jag har kommit till fel läkare.

Jag grät hela vägen tillbaka till jobbet, men efter att ha lugnat mig bestämde jag mig för att genast ta tag i saken och beställa tid till rätt läkare. Jag ringde till tidsbeställningen och fick höra att den läkaren inte har några lediga tider den här veckan, och från och med nästa vecka är hen på semester fram till hösten.

TILL HÖSTEN. Fram tills hösten hinner jag lappa alla mina osynglia sår, omsorgsfullt packa in alla känslor i sina respektive fack igen, återställa allt så gott det går och åter vänja mig vid ett liv där allt ser bra ut, men inget känns som något alls.

Det finns en orsak för mig att leva, hade inte den funnits vet jag inte var jag varit idag. Ibland känns det som en fotboja, som hindrar mig från att göra det jag egentglien vill, men jag inser att det är en livboj. En livboj.

Jag läser andras bloggar och andras upplevelser och det känns som att jag missar hela mitt liv, allt går mig förbi, för jag mår så här. Och det skulle vara helt okej, men livbojen, min likgiltighet får inte smitta ner hens liv.

Jag talar i tungor, jag vet. Min livboj är min dotter, min lilla unge. Hur överlever alla andra kapitel 2? Livet?

Jag har en underlig känsla av att stå på startlinjen. Eller liksom som om allt kommer att börja nu, och det är extra viktigt att jag fattar rätt beslut och att jag vågar göra något konkret för att verkligen ta mig till mållinjen också.

Kanske det har att göra med det här att jag slutade röka. Det är på något sätt början till vägen tillbaka till den jag var förut, då innan allt brast och sprängdes i luften.

Jag drömde om min exman första gången inatt, jag har aldrig drömt om honom tidigare. Det var hemskt. Jag hatar bilderna som har etsat sig fast i mitt medvetande. Det värsta var att drömmen inte handlade om hur vi var då, och inte på något sätt var drömlik, konstig eller abstrakt. Det var en helt vanlig bild av ett helt vanligt liv, efter att vi skilt oss, träffat nya och sedan hittar varandra igen. Eller ja, däri ligger kanske det abstrakta och (mar)drömslika, jag skulle aldrig aldrig kunna leva ett liv med honom igen. Men ibland, ibland, när jag är riktigt svag, kan jag i misstag tänka på hur det skulle vara att ha en helt normal familj, men mamma pappa och barn under samma tak.

Mitt förhållande knakar. Men jag vet inte vad jag ska göra, jag har aldrig varit i den situationen förut, att förhållandet har knakat och jag är den första som märker det. Tidigare har jag aldrig hunnit märka någonting. Och jag vet inte vad jag ska göra, det är en vecka till julafton, och ungen är hemma tills dess, jag kan inte ta några stora strider när ungen är hemma. Nästa gång vi är på tumanhand hemma är det dagen före julafton, jag kan ju inte vara så dramatisk att jag lämnar honom dagen före julafton heller...?

Jag har ingen aning om vad jag vill, hur jag vill, när jag vill och med vem. Annan än ungen då fröstås. Hur i helvete ska man hitta vägen när man inte vet vart man ska?

Jag klarar av det mesta, det har jag lärt mig. Det har jag erfarenhet av, hur ont det än gör och hur omöjligt det än känns så fortsätter mina lungor dra in luft och mina fötter att röra på sig. Steg för steg tog jag mig till alla ställen också då jag trodde att jag hade förvandlats till en pöl, till en amöba, utan viljestyrka, utan kraft att medvetet röra ett finger. Också då åt jag, sov jag, åkte jag till jobbet, jobbade, åkte hem, lagade mat, åt och gick till sängs igen. Dag efter dag, vecka efter vecka ända tills jag insåg att det inte gör så ont att känna efter längre.

Nå, det här klarar jag inte av (det gör du visst, skriker mitt medvetande...) jag klarar av att strida med vem som helst, att vara arg och sårad, ledsen och förstörd, så länge det inte gäller den här ena, den här enda ena människan. Henne klarar jag inte av att leva utan.

Jag trodde att jag var säker med henne. Jag trodde att det finns en vuxan i världen som aldrig dömer mig, som inte kritiserar, inte förväntar sig för mycket och blir besviken på mig. Jag trodde att hon såg mig som jag ser henne.

Så fel jag hade.

Och när jag känner efter, vilket jag säkert inte gjort på 10 år då det gäller henne, märker jag att vi inte alls har ett jämnställt förhållande. I hennes sällskap känner jag mig underlägsen, sämre, dummare, naivare, latare, äckligare, fulare. HON som skulle vara min hamn, eller som mitt stormens öga. Hon som vet allt, ser allt, hör allt.

Jag vet att hon själv mår dåligt, men jag kan inte vara hennes spottkopp för evigt, jag måste få finnas jag också. Det kan inte vara hon eller jag. Det kan inte alltid vara mig det är fel på.

Jag är så chockerad, mitt förhållande till henne är precis lika fucked up som alla mina andra förhållanden. Man borde gå ut i skogen och aldrig träfa någon människa mera, livet är enkelt så länge man intehar någon att spegla sig i.

Har haft ett jävla skitveckoslut igen. Jag förstår inte vad det är som är fel?

Det känns som att den där ”zen-tillvaron” flyger omkring mig så nära, så nära att jag vet att den finns, att jag märker hur fint det skulle kunna vara att leva, hur ljuvligt liv jag skulle kunna ha, men varje gång jag försöker få tag på den, för att lite utforska den, lite smaka på det alternativet, flaxar den iväg. Jag har bara en sådan där flyktig bild av hur allt skulle kunna vara, hur jag skulle vilja att allt skulle vara. Det är så nära, men det är så totalt omöjligt att nå dit.

Och jag ligger på natten och funderar hur det skulle kännas att lämna honom, och jag vänjer mig vid tanken, sakta och kanske inte så säkert. Och jag ligger och fantiserar hur det skulle kännas att bo någon annan stans, kanske mer centralt. Jag har en perfekt bild i huvudet av hur jag och ungen bor i en radhustrea (eller bottenvåning på höghus), med en liten gård, ett litet skjul, en bilplats. På kvällarna lagar vi mat och pysslar, går ut med hunden, ungen på cykel, jag till fots, på upplysta, asfalterade cykelleder, eller till hundparken. Eller så kanske vi GÅR till butiken och biblioteket.

Varför kan jag inte se en sådan framtid i mitt hus? För man kan inte gå ut med hunden tillsammans med ungen, för hon ser inte ett jävla jota, för det är becksvart överallt. Hon kan inte cykla, för det är ett satans helvetesgap åt varje håll man ser, knölig, sönderkörd grustäckt utförsbacke med andra ord. Eller plogad åker då, alternativt, ja, och så skogen, där är svårt att cykla. Mitt hus är för stort, för långt borta, för ensamt, för välplanerat, för nytt, för fint, för perfekt. Jag passar inte i ett perfekt hus, jag är inte perfekt. Borde bygga bil-tak, borde bygga cykelskjul, borde det ena och borde det andra.

Varför har det blivit så här?

Jag älskade plasten över allt annat tidigare. Jag älskade mörkret, skogen, ensamheten. Jag VALDE ju för fan just det där huset. Jag har ju BYGGT det själv. Jag vet vad som finns under varje yta, mellan varje springa. Det där huset älskar ju mig, varför trivs jag inte? Där finns skog och djur och tystnad och lugn. Jag ÄLSKADE tanken att få sköta allt själv, det har jag ju gjort hittills också, hugga ved, skotta snö, bygga saker, fixa. Det finaste med ett egnahemshusboende var det att man alltid har något att göra, tyckte jag ju.

Jag leker med tanken på att sälja, göra en god vinst, köpa något mindre och kanske bara vara skuldsatt upp till midjan, inte drunkna i skulder, som nu. Är det därför huset ger mig sådan ångest? Jag är totalt beroende av mitt jobb, min lön, jag kan inte leka med tanken på att vidareutbilda mig, gå ner i lön för att göra något roligare utan att sälja huset först. Är det därför det känns så svårt, för att jag liksom inte är helt säker på att jag gjort rätt val? Att det är värt det? Å andra sidan vet jag inte ens om jag SKULLE vilja göra något annat, för tillfället känns det som att det inte finns något i hela världen som jag skulle orka göra 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan för resten av mitt arbetsföra liv, inte ens sitta hemma och måla, eller rida, eller spela piano.

OM jag skulle sälja mitt hus, skulle jag aldrig kunna få det tillbaka, aldrig. Om jag skulle sälja mitt hus, skulle jag kanske vara gladare några månader (år?) någon annanstans, men jag skulle ändå längta tillbaka hem i något skede. Om jag skulle sälja mitt hus skulle jag gräma mig för resten av mitt liv, det är jag nästan säker på. Å andra sidan kan man inte vara så jävla materialistisk, platsen finns ju kvar, skogen finns kvar, stenarna och berget finns kvar. Så vad betyder ett hus egentligen?

Det jag vill mest i världen, och som samtidigt skulle vara det enklaste alternativet, är att trivas i mitt hem. Jag VILL vilja bo där, jag vill trivas, jag vill älska att komma hem varje dag. Jag ska sträva efter det. Ibland är lycka och viljestyrka skrämmande mycket samma sak.

Jag blir så trött på mina humörsvängningar. Nu har jag igen ödslat typ två dagar av mitt liv på att vara deprimerad och ångestfylld, eller ja, ett dygn då kanske, om vi ska vara riktigt noggranna. Så, idag ska jag hem, jag ska ut med hunden, jag ska städa eller sy. Jag ska göra någonting kreativt. Jag ska inte gråta, inte känna mig ledsen och undergräva mig själv. Jag är riktigt perfekt just så som jag är. Jag har ett trevligt hem, ett helt okej jobb, ett fint förhållande och delad vårdnad om ett underbart barn, get over it. Det finns liksom inget annat jag önskar (utom då det där att ungen skulle vara hos mig hela tiden) ingenting som jag kan ändra på i alla fall. Varför längtar jag bort hela tiden? Varför kan jag inte njuta av det jag har åstadkommit? Kanske jag borde beställa alla de där fotografierna jag inte beställt de senaste 5 åren?

Jag måste lära mig att stänga av min hjärna, sluta fundera så mycket. Allt behöver inte analyseras, allt behöver inte vara perfekt, jag behöver inte känna efter hela tiden. Jag borde lära mig att lite på att jag nopg känner mina känslor sedan då de kommer, jag gör inte det misstaget igen att jag bara ångar på som om inget hänt. Jag vet det innerst inne.

281113

Så här skit har det inte varit på länge. Kom hem igår, och jag visste ju att det skulle vara en svår dag, Ungens första dag hos sin pappa igen, och en fin kryssning med en massa fritid tillsammans i färskt minne. Nå, jag kom hem och for direkt ut på en springtur med hunden, sprang runt byagården och kom hem, hann tänja lite innan A kom hem. Jag hade i misstag blivit lite sur för han var hos sin mamma och klippa sitt hår, men varför måste han fara till sin mamma och klippa sitt hår just idag, när han vet att den här dagen är svår för mig, och när vi hade varit borta i två dygn före det? Nåja, jag var annars också jätteledsen, och jag grät, jag gick i duschen och grät så att jag trodde att jag skulle dö. Spelar någonting någon roll när ungen inte är hemma? Nej. Ingenting har någon jävla skillnad överhuvudtaget. Det finns ingen nytta med en dusch, jag hatar kaklen, jag hatar hennes hink som är kvarglömd på golvet, jag hatar duschstrålen som för bara ett dygn sedan föll ner över hennes rygg. Jag hatar hennes handduk som hänger bredvid min, jag hatar hunden, jag hatar katten, jag hatar tv:n jag hatar huset, jag hatar hela mitt jävla skitliv. Just igår såg jag ingen som helst nytta med att finnas överhuvudtaget, utom då den att hon kommer hem om 5 dagar, och hon behöver ju sin mamma. Men det är så jävla tungt att leva sitt liv endast och enkom för ett barn som inte är hos dig. Liksom mitt liv fattas mening helt och hållet. Det finns ingen orsak att göra någonting överhuvudtaget, annat än att överleva fem dagar.

Nå, jag försökte tänka klart och hade en viss bild av att man kanske borde äta något, så jag frågade A om han har tänkt något gällande maten (det är hans ansvarsområde annars också, men förstås just idag sköt han över det ansvaret på mig) Nej, det hade han inte, nå, jag kunde fortfarande inte sluta gråta men visste att jag måste få någon mat i mig, vi hade ingenting hemma, så det var butiken som gällde. Jag försökte skölja ansiktet med kallt vatten och dutta på lite puder för att känna mig lite mera normal. Jag blev totalt irriterad på A för att han skulle se på tv och inte kunde ta initiativ eller prata med mig fast han såg att jag hade det svårt. Han tyckte att han hade fått ett svalt mottagande när han kom hem, så också han var tvär. Nå, vi stred en stund och jag grät lite till, men vi kom iväg till butiken tillsammans. Vi köpte mat, han höll sig undan i butiken, vilket höll på att göra mig ännu mera sur, han vet att jag annars också har svårt för att göra val när jag är ångestfylld, men vi klarade av det och kom hem med någon färdigmat som bara kunde sättas i ugnen. Efter maten åkte jag av och an till stallet och hälsade på L bara för att få träffa henne och lite få prata med någon annan. Det gjorde gott. Jag kom hem, pratade med mamma i telefonen och fick veta att det inkommande lördag ordnas en släktträff inför julen hos min moster. Ungen är då hos pappan, men enligt vår överenskommelse måste hon alltid få komma på släktbjudningar, och nu, när hon kommer att vara hos pappan över julen känns det extra viktigt att hon får se sina småkusiner och kusiner och lite fira jul med mig och min släkt också. Nå, jag informerade A om att jag gärna skulle vilja att vi skulle gå alla tre på lördag klockan 18.00 A vet mycket väl att ungen ska lägga sig runt 20.00, så införstått visste han att det är fråga om kanske två timmar, ingen lång tid alltså, och om han hade några planer inför den barnfria lördagen, skulle han helt bra hinna med dem efteråt också. Nå, svaret jag fick av honom var: ”jaa, vi får se om jag hinner”. Jag undrade vad han menade med att hinna, hinna för vadå? ”jag hade tänkt ha roligt på lördagen, det är ändå lilla jul”.

Jaha. Jag och mitt barn är så jävla lite värda att han inte kan umbära 2 timmar av sin värdefulla tid. Vi är så tråkiga att han inte kan vara två timmar i vårt sällskap på lördagen, för han hade tänkt HA ROLIGT. Jag blev alldeles förskräckligt arg. Han inte bara sätter noll-värde på mitt sällskap, men han sätter noll-värde på min unge och det är oförlåtligt. Vi har en hel familj vartannat veckoslut som det är, kan han fan i mig inte ha roligt DE veckosluten? Och jag blir så deprimerad, jag trodde att vi kanske kunde ha en familj någon gång, en riktigt familj, med barn som bor hos oss 24 timmar om dygnet, men det går ju inte med en sådan där? Jag kommer at bli så arg på mig själv sedan, då jag sitter där med min unge nummer två, ensam hemma eftersom han vill ha roligt ibland.

Jag vill inte leva ett sådant liv. Jag vill inte att det ska vara tråkigt att vara småbarnsförälder, jag vill inte att jag ska måsta välja mellan en släktträff och att ha roligt. Jag vill att valet automatiskt ska vara släktträffen, och jag vill ha en partner som tycker att DET är det roligare valet. För helvete! Vi är 30 år! Jag skulle förstå om han skulle vara 16, eller till och med 20, men 30??? Det är dags att sätta familjelivet först i alla lägen, och NJUTA av det.

Jag blev så arg att jag satte mig i bilen och körde iväg, körde till mamma och pappa, där jag alltid är välkommen, där de alltid lyssnar på mig, och pratar med mig. Där jag alltid är älskad. Jag fick prata ut om hur mycket jag saknar ungen och hur skit allt känns, de lyssnade och pratade om för- och nackdelar med mig, om uppfostran och kärlek och allt mellan himmel och jord. Det första mamma frågade var, dricker du lite te?

Och jag tänkte efteråt att det var dumt, att åka till dem och ösa ut mina problem över dem så där. Om jag skulle Se Saga i så upprivet tillstånd, hulkande, gråtande, stammande skulle jag brinna opp inuti. Jag skulle förgås av att inte kunna skydda henne från alla onda känslor man kan känna. Och tänk om jag gjorde mamma och pappa illa? Det skulle ju vara bäst om de trodde att allt var bra med mig och jag var lycklig. Men det skulle nog göra ännu ondare, att veta at min unge hemlighåller sina känslor för mig för att spara MINA känslor.

Jag vill ha ett förhållande där jag inte är det enda vuxna, där festande och supande aldrig väljs före barnet, där min partner på riktigt uppskattar samma saker i livet som jag, har samma värderingar. Jag vill ha ett förhållande där jag kan se oss få flera barn. Jag vill ha ett riktigt förhållande med en riktigt vuxen. Och efter den där kommentaren igår är allt förstört igen.

SOM jag hade lust att bara storma ut, och tända en cigarett igår, men jag gjorde det inte.