I natt har jag drömt. Mycket och invecklat. Och efter att jag drömt har jag legat vaken och vänt och vridit på alla möjliga och omöjliga scenarion i mitt liv. Inte bra. Man kommer ingenvart på det sättet.

Jag lekte ändå med tanken att göra precis så om mitt undermedvetna tydligen vill att jag ska göra, så jag skrev ner PRECIS allt jag mellan 4 och 6 i morse har föreställt mig säga och göra. Det är lockande. Tänk om man kunde outsourca sina val och beslut på det sättet. Tänk om jag aldrig mera skulle fatta ett beslut fullt medveten, utan jag skulle alltid vänta tills jag halvsover, är full eller är i någon annan slags trans (typ när jag har sprungit väldigt långt kan jag komma in i någon slags fas där hjärnan bara går på autopilot och ingen hjärnkontrollant hinner med, utan hjärnan får hålla på bäst den vill). Så skulle jag tvinga mig göra och säga allt jag kommer på då.

Det skulle kunna vara, ”So long motherfuckers” på jobbet, säga upp mig och hitta på något annat och strunta i konsekvenserna. Eller ”Hej familj, sluta döma mig för hur jag lever mitt liv, alla klarar inte av att vandra på samma väg som ni”. Eller ta mitt pick och pack, unge och djur å flytta någon helt annanstans och lämna allt annat bakom mig.

Eller vara totalt öppen och ärlig mot alla människor jag träffar oberoende av hur de påverkar mig, sluta vara nervös och blyg och bara fråga rakt ut det jag funderar över.

Som om.

Jag fortsätter vara målmedveten, stark och säker medan jag halvsover eller har något annat att gömma mig bakom, en fylla eller en fasad av något annat. För att sedan, när det kommer till kritan, vara samma gamla jävla vindflöjel som inte har ett uns ryggrad inom sig, helt inkapabel att styra sitt eget liv.

Jag är så trött på mig själv.

Dejt. Igen. Jag börjar ju bli erfaren. Jag tänkte nästan skriva att jag är lika panikslagen nu som första gången, men det stämmer nog inte. Nu är jag mera … försiktigt glad. Jo, så är det nog, jag ser lite fram emot det, för jag har faktiskt ingen aning om vad det kommer att föra med sig. Jag har dessutom hållit på att förbereda mig hela dagen på att JAG inte behöver underhålla någon, JAG är i den situationen för MIG SJÄLV och inte för någon annan.

Jag har ingen brådska någonstans.

Jag kan inte kontrollera andra människor.

Jag duger precis som jag är.

Dessutom fick jag just veta att jag kommit vidare bland alla de som sökt samma jobb som jag, så nu får jag gå på intervju igen. DET gör mig mera nervös, DET påverkar mitt liv i större grad. DET spelar VERKLIGEN någon roll. Samtidigt inser jag att får jag inte jobbet är jobbet inte passande för mig, så där går det inte heller att förlora.

Om man ännu tillägger att träningen har gått SJUKLIGT bra den här veckan, jag SKA laga mat idag och äta den, och att jag har en massa roligt att se fram emot nu kommande veckoslut, så kan man ju bara konstatera att det är bra nu.

Och det ska vi ta vara på. Det är bra nu, det var det kanske inte igår, och det kommer det kanske inte att vara imorgon, men just, precis nu, är det bra.

Jag känner mig nästan lite on top of things. Det är sällsynt.

För ett år sedan slutade jag röka. Det vad en av de första och största förändringarna jag gjorde för att komma till rätta med mig själv. Den enda drivkraften jag hade var viljan, och det är det enda man behöver. Jag VILLE verkligen sluta. Jag hatade mig själv som rökare. Jag hatade mig själv för många orsaker, och hatar i viss mån ännu, men nu röker jag åtminstone inte.

Under ett år har mycket hunnit hända, och jag har säkert lärt mig en massa och kommit långt, hur mycket och hur långt kommer jag säkert att märka om några år. Just nu är det svårt att sätta fingret på vad som är annorlunda nu. Ibland känner jag mig om möjligt ännu mer vilsen och främmande för mig själv.

Men jag gjorde upp tre punkter, tre springande punkter som jag ska jobba på:

Brådska/ Stress

Kontrollbehov

Självkänsla

Brådska eller stress. Jag har inte bråttom någonstans. Det är inte meningen att man med facit på hand ska leva livet. Det är inte meningen att jag ska veta vad som händer i mitt liv nästa sommar, så det är onödigt att ha så jävla bråttom att ta sig dit. Jag har ingen tidspress och inget bäst före datum. Allt som ska hända, kommer att hända oberoende av hur mycket jag stressar och våndas över att jag inte är DÄR än (DÄR som jag inte ens vet var är?)

Kontrollbehov. Jag kan inte kontrollera andra människor, jag kan aldrig veta EXAKT vad de tänker och tycker. De kan berätta saker åt mig, men inte ens då kan jag vara säker på vad som pågår längst inne i deras nervsystem och hjärnbalkar. Och det är meningen. Vi SKA inte förstå varandra utan och innan, vi SKA inte vara öppna böcker för varandra. Det SKA inte gå att läsa mig, och jag SKA inte kunna läsa andra människor. Vi är unika, komplicerade varelser, och det enda jag kan göra är att antingen fånga det som kommer mot mig, eller ducka. Jag KAN inte kontrollera vad folk tycker om mig, det är helt utanför mitt ansvarsområde, och jag BEHÖVER inte allas gunst och välvilja, det är HELT okej att folk inte tycker om mig.

Självkänsla. Nåja, det svåraste, men viktigaste till sist. Jag räcker till som jag är. Jag behöver inte spela någon roll, för jag vill ändå inte dra människor till mig som inte ser mig för den jag är. Jag ska omringa mig med människor som tycker om de egenskaper jag har från början, inte locka till mig folk på falska grunder, bara för att det är så roligt när ALLA tycker om en. Jag är bra, jag är bäst för mig, och jag är bäst för ungen. Om jag gör det bästa jag kan, så räcker det. Det är okej att be om hjälp, och det är okej att misslyckas. Alla känslor jag har är okej att känna och alla tankar jag har är okej att tänka. Jag finns inte till för att underhålla andra, eller för att få DEM att känna sig bättre (Tack, Gesine). Jag är den jag är, och duger jag inte enligt någon så kan den fan söka annat sällskap.

Min lösning till det mesta ovan är:

Tid, tålamod och passivitet.

Låt mig fördjupa:

Jag ska ge mig själv tid att vänja mig vid allt nytt i mitt liv, ge mig tid att lära känna mig själv på nytt och ta reda på vad jag verkligen vill, bilden kommer att klarna i mitt huvud bara jag ger mig tid att bli lite helare först. Jag ska ha tålamod, allt kan man inte lära sig över en natt, allt kan inte ordna sig plötsligt. Jag ska ha tålamod med mig själv och tålamod med ungen, tålamod med omständigheterna och framför allt, förlåta mig själv för de misstag jag gör medan jag övar mig på att ge mig själv tid och ha tålamod. Jag ska lära mig att vara passiv, JAG behöver inte vara den drivande kraften i alla relationer, jag räcker till trots att jag ”bara är”. Jag ska lära mig att vara mer passiv när det gäller andra människor, men fortsätta vara aktiv när det gäller mig själv.

Så, den som säger att listor inte gör en lycklig fattar ingenting. Jag känner mig tusenfalt lättare till mods. Nu har jag någonting att gå efter.

Hur gör man för att hållas på någon slags gyllene medelväg? Allt jag företar mig slutar alltid med att det går totalt överkurs och sedan går jag tillbaks till det som var innan. Om det så gäller barnuppfostran, ekologiskt tänkande, träning, dieter, relationer, livsfilosofier, jobb eller hobbyer. Det känns som att jag inte kan engagera mig i något till 70 %, det är allt eller inget liksom.

Just nu är det träning. Och det är inte tvångsmässigt, jag verkligen njuter av det. Sprang i nästan två timmar på söndagen och hade den bästa känslan hittills under och efter länken. För tillfället älskar jag att springa, jag njuter så av att få känna mina lungor fungera, rytmiskt, lugnt och kontrollerat, mina ben som blir trötta, men som inte värker, inte krampar utan FUNGERAR, så där som ben SKA fungera. Jag känner mig som en maskin, väloljad och effektiv. Jag är så nöjd att jag kommit hit ända med min träning, att jag kan springa långt utan att få några känningar, att jag kan se mig omkring och njuta av de där timmarna som är bara mina, eller prata och skratta om jag springer i sällskap. Love it.

Nå, så kommer vilodagarna mellan träningspassen och de är ett enda helvete. Benen krampar, rastlösheten sitter i ryggraden på mig och får mig att se faror och spöken i varje vrå. Axlarna värker, nacken är spänd, humöret sjunker och mina nerver tål ingenting. Det är som om jag skulle ha en geysir i magen, som med jämna mellanrum MÅSTE få släppa ut all ånga för att inte explodera. Så jag vilar inte, utan hittar på andra saker, muskelövningar till exempel, det räcker för en tid och explosionsrisken minskar tillfälligt, aktiviteter i andra former i nödfall, allt för att undvika rastlösheten och tristessen som smyger sig på så fort min bak nuddar soffan. Men man kan inte hålla på med något HELA TIDEN.

Om man därutöver dessutom inte klarar av att äta normalt så är det liksom dömt att misslyckas.

Så nu sitter jag med en tickande kropp och är livrädd för vad som ska hända, för jag kan inte sluta träna eller tvinga mig äta.

Så dagen före jag varit ett år utan att röka kan jag bara konstatera att jag bytt ut ett destruktivt beteende mot tre andra. Och jag vet inte riktigt vad som är värre.

Men jag tänker se på saken så här:

Att jag slutat röka var ett resultat av något annat, inte något som fungerade som en katalysator. Jag började inte sakna en förändring för att jag slutade röka, utan jag slutade röka för att jag saknade en förändring.

Alltså har jag för ett år sedan inte slutat röka, utan insett att jag inte är nöjd med mitt liv. Jag firar alltså uppvaknandets dag typ idag, för det ledde till mitt rökstopp. Efter att jag insett att jag vill något annorlunda har jag steg för steg fattat aktiva beslut för att verkligen påverka min situation. Jag har slutat röka, jag har sökt samtalshjälp, jag har sträckt ut händer och armar och öppnat mina sinnen för den hjälp som finns att få runtomkring mig, jag har lämnat min sambo och jag har börjat vänja mig vid att leva som ensam vuxen i mitt liv. Jag har sökt nytt jobb, jag har utmanat mig själv socialt och satt mig i obekväma situationer. Jag har tvingat mig göra saker som gjorde mig livrädd och jag har överlevt och VANT mig.

Jag VÄNJER mig alltså. Jag behöver bara tid. På samma sätt som tankarna kring cigaretter försvann från min hjärna, kommer andra tankar kring saker jag är besatt av att skingras så småningom, bara jag ger mig själv lite tid.

Just nu skulle det vara så skönt att vara en 4-åring, som har någon som berättar hur man ska leva, vad man ska äta, när man ska sova och vilka kläder man ska ha på sig idag. Men jag ska försöka vara min egen 4-årng, nej, tvärtom. Min egen mamma. För det finns ingen annan än jag själv som bäst kan ta hand om mig. Det där var en stor fet lögn, men det finns nu ingen annan att stöda sig mot heller, så jag får väl bara försöka så gott det går och inte döma mig själv för hårt.

I alla fall står jag inte där och stampar på ställe som jag gjorde för ett år sedan. Lika lite visste jag då som nu, men nu FÖRSÖKER jag i alla fall, då hade jag bara gett upp.

Creative destruction ja. Jag förstår ju själv, att man inte ser något kreativt då man lever i total förstörelse, men jag trodde att man ens skulle kunna ana en ljusning där framme någonstans, eller ens konturer av något?

Allt bara spinner på och för varje steg jag tar märker jag att jag inte bara går baklänges, utan att jag passerat GÅ för länge sedan, men åt fel håll. Jag är sämre nu än när jag började, jag är längre bort från det jag vill ha än någonsin tidigare.

Det är inget specifikt, ingen man, inget jobb, ingen hobby eller materiell grej. Det är inget som går att definiera, eller ja, livsbejakande. Jag vill ha ett livsbejakande jag inom mig igen. Jag vill ha en (om än liten) röst där långt nere i maggropens djupaste mörker som viftar med ficklampan och letar efter en väg upp. Eller ens försöker känna efter med händerna om den kan känna något luftdrag där nere, något litet tecken på att det finns liv utanför.

Jag vill vara nyfiken igen. Jag vill ha den där känslan av att vara för nyfiken för att villa avsluta allt här och nu, inte för att något hindrar mig, men för att något SKULLE KUNNA hindra mig om jag väntar lite till.

Jag vill vilja något.

Det är november, och jag älskar mörker och gråhet och regn, men inte nu, inte den här november. Inte just nu. Det är november och ute är svart när jag går ut på morgonen och svart när jag kommer hem på kvällen. Ungen är blöt och smutsig, hunden är sandig och våt, huset är kallt och veden brinner dåligt. Det är november och skogen är för blöt för att springa i, åkervägarna för leriga, asfalten svart och bilarnas strålkastare hotfulla. Det är november och jag räknar timmarna tills jag får gå och lägga mig igen.

Men, snön faller och om den hålls på marken tills ikväll så kommer den här kvällen att vara lite ljusare. Det är november, och om jag bara håller ut i 46 dagar så blir dygnen ljusare igen. Och kanske mitt hjärta med dem.

Jag bestämde mig ju för att förnya mig själv, förnya mitt liv och mitt sätt att se på saker och ting. Jag bad min sambo flytta ut, det var den första stora förändringen. Jag bestämde mig för att medvetet försöka vara mer öppen och positivt inställd till omvärlden, och att alltid tacka ja när jag får chansen att göra något som jag vill göra. Det har lett till att jag fått en ny hobby, att jag träffat nya människor och att jag vågat börja se möjligheter också utanför den där bubblan jag lever i. Det räcker inte, och det stör mig.

Idag ska jag på arbetsintervju. Att hata någonting man måste göra 8 timmar om dagen är inte hälsosamt. Så jag måste fixa det problemet ännu. Det kanske leder till andra problem och andra beslut som måste fattas, men i alla fall kan jag inte sitta stilla och hata hälften av mitt liv heller. Många andra har jobb om de tycker att är helt trevliga att gå på, så varför skulle inte jag kunna hitta ett?

Jag kanske inte får jobbet, jag kanske väljer att inte ta emot det, jag kanske måste jobba här i ett år ännu innan jag hittar något annat. Men i alla fall GÖR jag något. Jag är trött på att sitta stilla och bara ta mig från dag till dag.

Allt klokt och fint jag skriver när jag har en bra dag låter så beständigt och definitivt. Jag hade ju bestämt mig för att inte ifrågasätta mig själv, för att inte döma mig själv och för att aldrig tro att jag inte duger. Nå, efter att ha uppmuntrats så av min sociala framgång på måndagen, och efter att ha känt mig självsäker, smart, rolig och vacker på måndagen, stämde jag träff till onsdagen, och tänkte att fan, jag fortsätter med samma stil. Hur svårt kan det vara?

Svårt. Visade det sig.

Mitt humör sjönk redan innan träffen, min puls låg säkert runt 120 och jag mådde så illa att jag ville spy. Nå, vi träffades och åkte iväg med bilen, när vi steg ur bilen tänkte jag få en ångestattack, jag kände hur illamåendet kom över mig, och jag tänkte att nu bara går jag härifrån. Jag säger ingenting, jag bara vänder mig om och börjar gå i motsatt riktning. Jag bara försvinner. Jag klarar inte av det här, det är obehagligt och jag kommer att dö. Nå, jag lyckades ta mig ur känslan och hade faktiskt riktigt roligt efter det. MEN jag kände mig som en, butler. Så där, som en som bara hänger med, men som inte påverkar situationen på något sätt. Liksom jag kunde inte prata som jag brukar, jag hade ingenting intressant att säga, som jag brukar. Jag hade ingenting att komma med, jag bara fanns där. Och vad är det för jävla idé att träffa människor om det bara känns obehagligt, äckligt och främmande, och om man inte kan prata med dem eller visa någonting av sig själv för dem? Varför ska man utsätta sig för sociala situationer när man inte får ut NÅGOT positivt av dem alls? Eller det positiva man får överskuggas av att man betett sig som en stammande, snubblande idiot som varken förstår skämt eller förstår att vara tyst om den inte har något smart att säga.

Jag ska inte lära känna människor, jag kan umgås med dem jag redan känner, eller främlingar. Men något däremellan GÅR helt enkelt inte. Jag hatar hatar hatar min sociala oförmåga SÅ mycket. Jag hatar min nervositet, min blyghet och min osäkerhet. Vad fan är det för fel på mig?

Igår hände det igen, jag fann plötsligt mig själv i en för mig helt främmande situation. Som en guldfisk i delfinariet, ungefär. Det är ju det här jag har strävat efter, jobbat på, att öppna mina sinnen och till 100 % gå in i situationer även om de känns olustiga och främmande först. Jag klarade mig, mina vingar bar. Jag diskuterade belevat, skrattade artigt och ärligt, visade ett varmt och öppet jag för främmande människor, utan att pruta på mina egna värderingar och min egen personlighet. Jag bara var, det bästa jag kan vara, men ändå bara mig själv. Jag blev välemottagen, jag tror att vi alla hade genuint roligt, där vi träffades en måndagskväll, 4 personer som kanske aldrig kommer att träffas igen, och som aldrig slumpmässigt kommer att stöta på varandra mer.  

Det är upplyftande, och så lärorikt, att märka att människan bara är en människa. Att ibland när man ger sitt bästa, får man andras bästa tillbaka.

Det är så upplyftande och glädjande, att jag tänker glömma bort de där elaka meddelanden jag nyss fick av min psykotiska, småsinta, jobbiga, barnsliga plågoande. Jag tänker välja att tro att merparten av människorna på den här jorden är de där goda, öppna och ärliga människorna.

Och jag tänker försöka implementera gårdagen på resten av mitt liv, i alla situationer och vardagliga tillfällen. Jag räcker till, jag duger. Det enda jag behöver göra är att vara mitt bästa jag och vara god. Universum sköter resten. De som inte klarar av mig som sådan, klarar jag mig bra utan.