Det är konstigt hur man är förinställd på negativitetskanalen, hur svårt det är att verkligen märka alla de där guldkornen som finns framför en bara man öppnar ögonen. Jag låg igår i sängen och min vana trogen försökte skjuta bort alla ångestladdade tankar och pessimistiska känslor, och märkte plötsligt jag att det inte finns någn som helst rot till någon pessimism idag. Just den här dagen fanns det inte alls så mycket negativt som vanligt.

Ja, jag flippade totalt ut i bilen på väg hem från dagis, ja jag betedde mig som en idiot och ville bara försvinna och på det sättet hindra mig själv från att förstöra min unge.

MEN, jag bad om förlåtelse, jag förklarade vad som hände, varför jag blev ledsen, varför jag blev arg. Vi pratade om saken, och lade det bakom oss. Efter det kokade jag supergod morotssoppa, som vi åt med mjukt (!) bröd och ost(! ja-a, vi har OST hemma). Jag började göra en bulldeg, jag dammsugade och torkade damm, jag tappade nerverna totalt på den jävla bulldegen som fastnade överallt och mjölade ner hela mitt kök, men jag samlade mig, lyckades åstadkomma några klumpar som åkte in i ugnen. Förklarade för ungen att JUST NU är det bäst att hon håller sig utanför köket, mamma känner sig lite irriterad just nu för hon kan inte baka bulla. Fick en tillsägelse av ungen "mamma, man kan inte kunna ALLT från början, du får göra det många gånger och SEN kan du baka bulla". Jag föste ut henne, men insåg att hon hade rätt.

Vi städade halva huset tillsammans med ungen, gjorde kvällsmål OCH:

GRANDE FINALE:

Vi åt varma bullar med mjölk till kvälssmålsefterrätt.

Dessutom stämde jag träff med någon för första gången i mitt liv. På EGET initiativ.

Och somnade, om än inte lycklig, så lugn och tillfreds med väldigt mycket.

Fick en aha-upplevelse.

Det finns en sjö mitt i skogen, men varmt, mujkt och vänligt vatten. En dag för många år sedan simmade min mamma över sjön, från ena änden till den andra, det är ganska långt, så mina systrar rodde en bit ifrån för säkerhetsskull. Det var riktigt hett, hade varit över 30 grader i flera veckor, och det var alldesels vindstilla. Plötsligt hörde min mamma ett susande och brusande från skogen framför henne, hon tittade upp och såg hur träden böjde sig, som om något osynligt hade böjt dem åt sidan för att kunna komma ut på träsket, och samtidigt insåg hon att det var en virvelvind. Virvelvinden började suga upp vattnet under sig i samma stun då den rörde vattenytan, och först då såg mamma hur stor den var. Vattenpelaren var högre än träden bakom.

Virvelvinden tog sig ut på sjön och satte kurs rakt mot min mamma. Mamma insåg att hon inte har den minsta chans att hinna simma undan, eller nå båten med mina systrar, och virvelvinden fortsatte sin färd rakt mot henne. Som om det i männikans hjärnbalk skulle finnas någon ur-manual, hur man ska bete sig i konstiga situationer, väntade mamma tills vattenpelaren var några meter framför henne, tog ett djupt andetag och dök så långt neråt hon kunde. Medan virvelvinden drog över ovanför kände hon hur flera kubik vatten runt omkring henne drogs uppåt av en ursinnig kraft, men hon hölls hela tiden under vatten, och fick inte sjukt då hon föll (eller sjönk) tillbaka ner i sjön. Virvelvinden drog vidare, ljudlöst och mäktigt över sjön, vek åtsidan träden på andra sidan och förvandlades igen till en osynlig bjässe som bara märktes som ett brusande i skogen.

Det är kanske så jag ska se på saken. Då det känns som att man sjunker längre ner, och tappar greppet med ytan och världen ovanför, är det kanske bara så att man duckar för något som drar över en där uppe. Att man liksom tar lite extra syre i lungorna, sluter ögonen och dyker, och hoppas på att allt är över då man kommer upp nästa gång.

Hur blev det så här tomt? Mitt viljecenter i hjärnan är alldeles tomt, det ekar.

Är det här nutidsmänniskans största utmaning? Att hitta en mening med att leva?

När blev allt så ytligt? När blev allt ett enda presterande? När blev allt ett tvång?

Om jag skulle ha levt för 500 år sedan hade jag dött av svält eller köld, för jag orkar ju inte göra något. Jag orkar inte lyfta ett finger för att förändra mitt liv. Jag bara tar mig från ställe a till ställe b och gör samma sak som alltid förut. För jag ser ingen utväg. Jag vill inte jobba, jag vill inte vara ledig, jag vill inte sova och inte vara vaken, inte äta och inte träna. Jag vill ingenting.

Det enda människan har i slutändan är sin vilja, den är katalysatorn till allt. Man överlever för att man VILL göra det, man klarar av saker för att man VILL klara av det. Man till och med älskar för att man väljer att vilja göra det.

Det var som jag trodde, jag fick ett smakprov på något annat, en snabb glimt av livet där uppe. En pre-view. Som toppen på bergodalbanan, jag SÅG ut över staden, över allt som KUNDE vara och allt som ÄR för alla andra. Sedan gled min vagn ohjälpligen tillbaka nedför, och nedför och nedför. Ända in till maskinrummet. Där stannade den.

Och så böjer sig det där DOMAR-JAGET över mig, hånskrattar och pekar. Vad trodde du egentligen? Att allt skulle bli bra plötsligt? Att det skulle vara så enkelt som att sluta röka och kasta ut sambon? Spottar mig i ansiktet och fräser. Försök du bara, vilka förändringar du än gör, hur mycket du än kämpar så är du dömd till det här, ett limbo i ett maskinrum under bergodalbanan.

Jag trodde att något hade förändrats, jag trodde att jag åtminstone var på VÄG någonstans, om även inte där än. Men nej, jag har inte kommit någon vart alls.

Ju mer jag lär mig, desto mer märker jag att jag inte behärskar. Det finns så mycket på min lista över saker att ta tag i just nu att jag blir matt.

Jag skulle öva mig på att tygla min ilska

Jag skulle lära mig att se stort, öppet och tillitsfullt på omvärlden.

Jag skulle akta mig för att inte planera besvikelser i förväg, utan lita på att allt gott jag vill ha kommer till mig.

Jag skulle lära mig att tacka ja till alla möjligheter jag får (och vill ha)

Jag skulle lära mig att säga nej när jag inte vill göra något, och när det inte gagnar mig på något sätt.

Jag skulle inte vara cynisk, utan blåögd.

Jag skulle sluta vara bortskämd, och se det som finns rakt framför mig.

Och jag ska. Det är bara så mycket att komma ihåg.

Dessutom ska jag lära mig att vara själv, att vara någon själv. Att ta hand om mig, själv, inte bara mig och ungen.

Och jag ska lära mig att ingen INGEN i hela jävla världen ser på mig med så kritiska ögon som jag, så, det finns inget att vara rädd för, den strängaste domarn har jag redan mött.

Det låter ju så...disciplinerat det här, samtidigt känns det som att allt bara virvlar snabbare och snabbare omkring mig, och det enda som håller mig något så när förankrad i verkligheten är mina löjliga listor på saker jag ännu inte har, kan eller vet.

Jag skulle bara vilja leva, utan listor och analyser, stänga av hjärnan och bara låta kroppen göra vad den är ämnad att göra, andas, röra på sig och finnas.

Har spenderat fem dagar med mitt andra liv igen, idag, äntligen, kommer ungen hem och mitt liv fortsätter där det slutade för fem dagar sedan.

Jag får alltid lite obehag för mig själv utan ungen, jag vet inte varför. Jag tycker liksom att jag fejkar, att jag spelar någon jag inte är, och att jag inte kan vara normal. Kanske jag försöker kompensera mitt tomma inre med ett överdrivet fullt yttre. Det känns så skit att man liksom TVINGAR sig själv att skratta lite extra, och prata lite mer och vara lite större än hur man känner sig, som om det skulle ändra på saken.

Nåja, jag har spenderat ett veckoslut som neon gul, högljudd och större än livet, och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har varit en del av en sammanställning människor så länge att jag inte riktigt vet vem jag är. Jag har varit någons något så länge att jag inte riktigt minns hur man är när man bara är sin egen. Ingens flickvän, ingens mamma, ingens barn, ingens syster. Bara jag.

Jag har märkt att jag har en helt annan bild av mig själv än den som folk ser när de träffar mig, och det är så befriande. För jag kan ju välja precis hurudan jag vill vara, ingenting är förutbestämt, ingenting är förlorat. Man kan bryta gamla mönster och sätt att vara och göra saker på. Man kan bryta sitt sätt att tänka. Det är svårt, och det räcker länge, men man KAN göra det. D

et ska jag fortsätta att jobba på. Tänka stort, öppet, optimistiskt och tillitsfullt. Jag tror att det är mödan värt i det långa loppet.

jag vet inte vad som hände, men allt faller liksom i bitar igen. Allt det där jag byggde upp, allt det där glittrande, friska, luftiga bara glider ifrån mig. Jag tittar på klockan, den är 19.30, och jag funderar om jag får gå och sova redan, så skulle den här dagen ta slut snabbare.

När man mår dåligt ska man äta, umgås med vänner, röra på sig och göra roliga saker. Jag har gjort allt det redan, och klockan är 19.30 och jag vill inte finnas.

Jag får inte ens något rus av att springa längre, eller rus har jag väl aldrig fått, men jag har fått en känsla av välbehag, en paus från all ångest över allt jag borde och inte borde göra. Jag har känt mig duktig, jag har varit stolt över mig själv.

Och jag står i mitt jävla kök och lyssnar på låtar på min iPod, som en gång i tiderna har varit kopplad till en iPhone med vilken jag tydligen någon gång bandat in rörsmemon. Så plötsligt står jag där med de rena tallrikarna i handen och lyssnar på min exman skoja och nojsa med ungen just fyllda ett år som glatt jollrar tillbaka, på hennes egna hemliga språk. Hans röst fyller hela köket, och jag står där på samma golv, vid samma diskmaskin med de tallrikar i handen vi fått till bröllopsgåva, och alla andra är borta. Hans röst ekar bekant i taket och i väggarna, som om all den här tiden från då till nu aldrig skulle ha funnits. Men den finns och jag är den enda kvar. Sitter och pantar på ett hus som alltid kommer att fattas en.  Alla andra går vidare och jag har fastnat i någon bild av någonting som aldrig fanns någon annanstans än i mitt huvud.

Och klockan blir 20.30, och närmar sig barmhärtigt någon magisk gräns då jag äntligen får gå och lägga mig och leka att jag inte finns tills jag vaknar till samma sak imorgon.  

Jag vet inte vad som hände, allt kändes bättre.

Men jag har inte ungen här, och jag fungerar inte utan henne. Det finns ingen orsak att göra något alls när hon inte är här. Bara döda tid.

Jag orkar inte ens laga mat, inte gå till butiken heller, det är liksom ingen vits.

Det här är säkert också övergående, men allt känns så överväldigande när man står där med ångesten krypande i kroppen, strupen ihopsnörd och ilningar i magen, tittar ut genom svarta fönster, lyssnar på ett knäpptyst hus, stående i tamburen utan att veta vad fan man ska ta sig till. För man har redan gjort allt.

Imorgon är det bättre, imorgon är allt ljusare och jag känner färskt syre i min hjärna igen. Det är helt okej med svackor, annars skulle höjderna inte märkas alls. Imorgon är det bättre.

Varför måste jag alltid förklara mig inför andra? Varför måste jag gång på gång rättfärdiga mina beslut och tankar? Och varför ska alltid de som står mig närmast döma mig mest? Det enda mina nära och kära gör är drar ner mig. Håller mig fjättrad vid en verklighet jag mer än väl känner igen.

Jag VET var jag står, jag VET vad jag har och vilka mina begränsningar är.

Jag behöver inte någon som går och understreckar allt negativt med neonpenna. Jag behöver få syre i mina igen-dammade hjärnhalvor, jag behöver få friska fläktar och nya sätt att se på saker och ting. Jag KAN precis allt om mitt liv som är verkligt och praktiskt och ”bäst för mig”, det jag INTE kan är att drömma, fantisera, planera och se fram emot saker.

Alla val jag gör, alla idéer jag presenterar, alla drömmar jag delar med mig, blir nedskjutna som lerduvor, en efter en. Och så sitter jag där och undrar för mig själv vad fan för slags människor jag har slagit mig i schack med. Om ens relationer och sociala tillgångar är som en trädgård som man inreder med vackra blommande, grönskande, spirande växter, så sitter jag i en parkeringsplats. Statisk, ekande, tom och kall. Bara för att allt har skitit sig hittills behöver inte betyda att jag måste skyddas från ALLT vad livet har att erbjuda. Jag vill för fan leva, inte överleva.

Jag kan inte fantisera längre, jag har vant mig vid att inte våga, av rädlsa för att bli besviken. Just nu orsakar det mig en del problem. Jag har något att se frame mot, något som är väldigt beroende av väldigt många komponenter.

Och jag håller på att göra mig själv galen med alla tankar som rusar runt i mitt huvud.

Det här är en grej jag VERKLIGEN vill göra, skulle det bara vara fast i mig skulle jag göra det, definitivt. Inte utan att tveka, inte utan att tänka efter, men jag skulle nog måsta göra det, visa mig själv att jag vågar.

Men det kan hända att hela grejen inte blir av, det kan hända att min psykopat-chef vägrar låta mig vara borta från jobbet, det kan hända att jag FÅR ledigt, men att sedan grejen skjuts upp med en vecka, och då kan jag ÄNDÅ inte göra det. Det kan hända att villkoren förändras så att jag blir tvungen att säga nej, av ansvarsmässiga skäl.

Oj, så jag låter vag, alltså det är fråga om en resa, så jag måste sätta mig lite utanför min bekvämlighetszon så där ekonomiskt också, och blir det ett för stort steg utanför zonen så måste jag tacka nej.

Och det kan hända att allt bara är bluff och båg.

Eller det är vad min söndertrasade hjärna skriker åt mig.

Jag skulle vilja kunna lite på människor igen, jag skulle vilja kunna utgå ifrån att människor är goda, att de inte luras eller bedrar en med flit. Jag skulle vilja kunna lita på att det är okej att utgå ifrån att folk håller vad de lovat.

Och jag är rädd för att jag liksom rör till det för UNIVERSUM (som ska böja sig enligt det jag behöver och vill ha) med alla mina negativa tankar, och jag blir rädd att det är jag själv som omedvetet GÖR så att det inte kommer att lyckas. Målar fan på väggen, liksom.

Jag måste sluta med det, jag måste sluta utgå ifrån det värsta. För vet ni vad? Besvikelsen känns inte lättare fast man har utgått ifrån att bli besviken. Den smakar lika surt och bittert och asigt för det, det är alltid ett helvete att bli besviken, hur mycket man än förberett sig.

Så, jag ska UTGÅ ifrån att jag FÅR ledigt, att resan BLIR av, att allt ordnar sig. Det komemr att gå så som jag vill att det ska gå. Allt jag önskar kommer universum att fixa åt mig. Det finns där framme, det är bara att låta sig föras dit.

Som ett avlopp, som jag så lyckat jämförde det med igår när jag försökte pigga upp min kompis. Se MÅLET som ett avlopp, och livet är vattnet som sköjls ner. HUR vi än ifrågasätter och analyserar, och hur IRRATIONELLA svängar livet än tar i våra ögon, så leder livet oss till målet, och allt är som det ska vara.