Jag vet ju att jag är lättflirtad. Jag har fått så lite uppmärksamhet i mitt vuxna liv att det finns ingen gräns för hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse påverkar mig. Jag är medveten om den saken, ändå faller jag dit, gång på gång. Fast jag bestämmer mig för att inte låta mig påverkas av någon annans visade intresse, faller jag dit, fast jag riktigt försöker stå emot.

Nå, nu är det ju inte som att jag fallit hals över huvud, ännu. Det finns vissa problem, en språkmur, till exempel. Och jag är ju van med små språkmurar, men den här är rätt så total. Ålder, är en annan, men inte ens den skillnaden är så stor att jag skulle bry mig om det riktigt gällde. Geografisk position är den tredje, och den är kanske den mest totala. Jag träffade honom på en fest, han är lång, stor och intressant. Kanske främst för att jag inte förstår vad han säger.

Hans vänner kallar honom ”hästviskaren”. Jag menar, hallå? För en som mig räcker det hur långt som helst. De flesta ser hästintresse som ett problem, ett dyrt, tidskrävande och illaluktande problem, eller inte de flesta, utan alla som jag haft att göra med. Och om det inte varit allt ovan, har det inte varit något alls, också det är ett problem, något som jag brinner så starkt för, MÅSTE vara NÅGOT för den jag lever med, annars är det ju ingen vits.

Nåja, kanske det här är orsaken till att jag överhuvudtaget leker med tanken; han är så onåbar, så utom räckhåll, så löjligt OMÖJLIG, att jag därför tycker att det är rätt så säkert att låta mig fantisera. Det känns så skönt att ge min söndertrasade hjärna något annat att tänka på än skilsmässor, separationer, ångest och längtan efter något jag aldrig kommer att få. Det är så lätt att tänka på något så enkelt som en långhårig man på en häst någonstans på en strand i Europa istället för att tänka på hur mitt psykiska mående påverkar mitt barn, hur mina pengar ska räcka till, när jag ska hinna laga de söndriga takpannorna på huset, hur jag ska klara mig ensam, hur mycket jag saknar mitt ex, om jag någonsin kommer att bli lycklig igen, vad jag ska göra om det händer något åt min familj osv osv osv.

Kanske man inte skulle behöva vara så hård mot sig själv. Jag har inte sovit ordentligt på flera år, jag VET att det direkt påverkar mitt välmående och min sinnesstämning. Jag vet att mitt dåliga sovande beror på all ångest och rädsla som finns inom mig, men som kommer krypande till mig om kvällen när det är meningen att min hjärna ska få vila. Jag ligger och vänder och vrider på min kropp i takt med mina tankar, jag vänder och vrider och analyserar och funderar, och kommer ingenvart. Timme efter timme och ser hur klockan obönhörligt, sekund för sekund, närmar sig den där magiska gränsen då det igen är dags att stiga upp, pigg och glad, leka glada mamman, sköta jobbet, axla livet och FIXA ALLT.

OM det då hjälper, att tänka på hästöron i morgondimma, starka armar och någon som tyckte att jag var rolig och vacker, ens för en kväll. Varför skulle det vara så fel? Vad fan? Jag är vuxen och jag tänker fan på vad jag vill. Tankar skadar ingen annan än mig själv, och inte ens mig själv i det här fallet.

Igår lade jag huvudet bredvid dynan, slöt ögonen, tänkte på en sandstrand, en man och en häst, somnade och vaknade i samma ställning när klockan ringde. Voilá! Om det KAN vara så där enkelt, så SKA det vara så där enkelt.

#enkel #hästar #fantisera

För det första skulle jag behöva stänga av mig själv. Jag skulle behöva en paus, utan att tänka, utan att analysera, utan att känna, bara vara. Jag behöver en paus från alltihopa, speciellt mycket från mig själv.

För det andra, det här med mänskliga kontakter. Om vi bara visste hur stort det är att möta en människa, lära känna de, vänja sig vid den, formas efter den, forma den med ens egna sätt och tankar. Om vi visste det på förhand skulle ingen någonsin våga skapa kontakt med en annan människa.

Jag skulle vilja att han skulle försvinna, bara raderas från mitt medvetande. Jo, vi hade många fina stunder, och han gjorde mig relativt hel då jag var som trasigast, men det var då, nu vill jag inte minnas det längre. Han blev en del av mitt liv, en del av mig. Som en extra jag. Och det är så svårt och så stort att se den där förvandligen ske bakvänt. Liksom alla synapser, alla reaktioner alla nya infallsvinklar och sätt att göra saker på för första gången, då man lär känns varandra, växer ihop. Alla de ska ske nu, men bakvänt, nu ska han separeras från mitt jag. Hans alla nervändor ska dras ut ur min hjärna, tråd för tråd. Och jag hatar det. Jag hatar den här känslan så att jag vill spy.

En "min-människa" ska bli en normal människa igen, en som jag inte kan påverka, inte kontrollera, vars handlingar inte ska påverka mig, som jag inte får kritisera om jag blir sårad. Han kommer dessutom att bära med sig HINKVIS av information om mig, om mitt innersta, alla mina tankar och våndor, ovanor och fulheter. De där som jag noggrannt paketerar in, innan jag går ut, ni vet. Svartsjukan, småsintheten, löjligheten, latheten, allt det där som inte är så attraktivt att marknadsföra sig med.

Jag har fallit från att ha varit nummer ett i hans känsloliv, till att vara mindre värd en en gammal plåtburk. Det är sant, han sa det själv. Men jag kan inte så. Om man en gång kommit in på listan "min-personer" i mitt huvud, så stannar man där. Där finns alla som jag tagit till mig. De där tre som redan dött, min ex-man, hans familj, någon gammal vän som betytt allt, men som växt ur mig, mina hundar, min familj och mina vänner. Och han.

Det var jag som gjorde slut, men han stannar där han är, det finns ingenting som rubbar ens position om man en gång blvit du med mig. Jag är som en jävla labrador. Trovast och tålig i alla väder.

Jag borde ju också ha ett arv av honom, den där informationen, det där löjliga och skamfyllda, som ingen ytlig kontakt ser, jag borde också kunna använda det som vapen, men jag kan inte. Samtidigt sitter han där, och ruvar på mina guldklimpar, och kan närsomhelst börja kasta dem omkring sig. Om han var lite mera vuxen och pålitlig så skulle jag veta att han kunde behandla mitt arv med den respekt det är värt, han kommer att missbruka det. Om han hade varit lite mera vuxen och pålitlig hadehan å andra sidan aldrig behövt ärva mig.

Är det så, att alla är just så där småsinta, långsinta och onda, men att det bara hålls i shack hos dem man älskar för att man aldrig hamnar i den situationen att man måste strida mot varandra, och använda sig av de vapen som står till hands? Eller är det så att alla förhållanden slutar så här, just PÅ GRUND av att man mellan sig har en fallenhet för att ta till smutiga metoder? Är man säker om man hittar den rätta? Går det aldrig fel efter att man hittat rätt?

#ledsen #ex #attskiljas

Jag springer. Det är det enda jag gör i hobby-väg, annat har jag varken tid eller råd med. Men jag tycker verkligen om att spgina, så det gör ingenting. Jag startade ett träningsprogrm i slutet av maj, som jag följde till punkt och pricka ända tills DEN STORA VÄRMEBÖLJAN drog in över landet, och den höll i sig, och höll i sig, och höll i sig, i 33 dagar. Jag kan inte springa när det är 30-33 grader varmt, det bara inte går. Jag försökte springa inomhus, det var väl okej, men jag gillade det inte särskilt mycket.

Nå, jag försökte ändå ta mig ut för att träna varje gång tillfälle gavs, och väldigt långa pauser blev det inte i juli heller, trots värmen. NU har det blivit svalare och jag har försökt fortsätta programmet igen, men DET FUNKAR INTE. Jag vet inte vad fan som hänt, men det blir bara tyngre, och tyngre, och tyngre att springa. Jag känner mig som en batteridriven clown, som bara sakta, men säkert blir långsammare och långsammare tills den fryser i en ställning helt och hållet.

Vad fan?

Igår sprang jag min normala runda (okej, lite snabbare än för några månader sen, men det borde jag klara av) och det kändes som att springa i...en stor skål okokt ris. Jag kom liksom ingen vart, musklerna blev trötta, andningen kom aldrig riktigt igång, jag fick håll och vägen hem kändes oöverkomligt lång.

Jag blir så arg! Liksom vad är det för vits att träna om man inte blir bättre?? jag försökte fundera var felet kunde ligga (tidigare vet jag att det var vädret, jag klarar inte av värme eller "tryckande luft" alls). Och kom fram till att det enda som KUNDE påverka min träning är att jag inte ätit och druckit tillräckligt innan, kan det vara så enkelt?

Nu när jag funderar efter så märker jag att jag har lagat mat exakt EN gång efter att min fd sambo flyttade ut, och det är snart en månad sen. Oj då. Så går det när man bor med en kock, innan den gången har jag säkert inte lagat mat på ett halvt år...

Måste ta mig i kragen. Men jag bara HATAR at laga mat, eller gå i butiken för den delen. Blurk.

#Träna #Springa

Idag kändes luften riktigt kall och frisk. Min kropp hade vant sig vid + 30 och solsken, och blåsig +16 känns riktigt svinkallt. Men med höstvinden kommer något slags...löfte. Ett löfte om att allt går framåt, hjulena snurrar, om än långsamt, dag efter dag blir till veckor och månader, och snart har jag varit orökt i 10 månader, nå, det är 20 dagar dit, men ändå. Snart har det också gått en månad sedan jag blev singel igen.

Singel, vilket laddat ord. Ganska vackert egentlgien när man lite smakat på det. Singel. Lite som singla.

Jag singlar framåt.

Jag har de facto inte varit singel väldigt mycket i mitt liv. Jag hade korta förhållanden redan i högstadiet, och i gymnasiet fick jag min första allvarliga pojkvän, det varade i 6 måndader, och jag kände mig döense när han gjorde slut första dagen på sommarlovet. Jag åkte hem, till min barndomsby till mina barndomsvänner. Där slickade jag mina sår och återfann mig själv som jag varit innan, lite mer naturlig, lugnare och mera....noncalant. Numera vet jag inte om också det var någon roll jag bara valde att spela, men den rollen ledde till att jag blev kär i en av mina bästa vänner. Vi höll ihop i 10 år. Mycket hinner hända på 10 år. Sen lämnade han mig.

Efter den krisen kände jag mig inte särskilt lockad av att leva det fantastiska singel-livet. Jag kände mig mest överkörd, utschjasad, trött, förstörd, hysterisk och livrädd. Och DÅ, just då, med perfekt tajmning, kom räddaren i nöden, min riddare på vit häst ingalopperande i mitt liv, och det var nog mera hans uthållighet än mina känslor som gjorde att vi blev ett par, det är nu 2½ år sedan. Mycket hinner hända även på 2½ år, men ingenting hände. Ingenting.

Eller jo, min unge blev större, min hund dog, jag skaffade en ny, jag böt jobb tre gånger och jag sprang ett halvmaraton. Men ingenting hände mellan oss, ingenting djupnade enligt mig och inga av de negativa sidorna i honom blev bättre. Nu är vi här. Livet går vidare, dagar blir veckor, som blir månader och år. Jag tror jag är helare än vad jag varit på väldigt, väldigt länge.

Då jag slutade röka lärde jag mig att tre veckor är något magiskt. Det är något som händer på tre veckor, man ger sig själv en chans att vänja sig (då det gäller rökning spelar ju också nikotinet in och det försvinner på 3 veckor, men det är en bisak just nu).

Det är tre veckor sedan vi separerade (jag har svårt att hitta ord, separera låter så...allvarligt och torrt, göra slut låter så 90-tal, skiljas gör man bara om man varit gift, gått skilda väger är så...dramatiskt) men det har alltså gått tre veckor sedan jag meddelade åt min dåvarande sambo att jag inte tror på oss längre, och bad honom flytta ut. Så, ungefär.

På tre veckor har mycket hänt. Jag har varit mer ensam än på många år, men jag har inte känt mig ensam, jag har spenderat en massa tid med vänner jag inte träffat på "allvar" på länge. Jag har möblerat om, städat, lagat mat, festat, skrivit dagbok, tränat, lyssnat på mina LP-skivor, jag har framför allt förälskat mig i mitt hem pånytt.

Jag träffade en gammal arbetskamrat på fredag och det ena ledde till det andra, och hur det nu kom sig så hittade jag min själv i en taxi hemåt klockan 5.30 Färden gick genom ett landskap som just höll på att vakna till liv igen, sole höll på att stiga, himlen var röd och violett, dimman steg upp från åkrar och vattendrag. Ju närmare hem jag kom på den vindlande, långa vägen, desto mer gråtfärdig blev jag.

De senaste åren har jag ömsom hatat mitt hus, ömsom  älskat det, jag har försökt och försökt få det att bli mitt hem, försökt VILJA bo där, försökt tycka om livet där, försökt komma ihåg att det var precis det här jag alltid ha velat ha innan.

Nu satt jag i en taxi, på väg HEM, lite småfull fortfarande, med tårar i ögonen för att jag var så glad för att få komma hem. Jag kom hem, och gick ut på en kulle bredvid huset, ännu våt av nattens regn. Stod där och andades, tittade, insöp alla dofter, känslor, LJUSET. Solljuset. Jag var riktigt, riktigt lycklig. Jag hade kommit hem, äntligen. 4 år tog det.

Det har gått nästan en vecka, och mitt misslyckande förra gång vi sågs, min före detta och jag, lärde mig visst något. Tydligen stämmer det där med att allt sker av en orsak.

Jag bestämde mig som sagt att ta avstånd, vi ska inte träffas ensamma och vi behöver inte ha kontakt nu på en tid iallafall. Jag har haft så mycket program nu den här veckan, att vi har faktiskt inte träffats alls, han har skrivit några sms, och jag har svarat kort och sakligt, men annars, ingenting.

Jag har försökt städa och ordna hemma, ta tillbaka det som en gång varit mitt. MItt hem, mina rum, min gård. Göra det mitt igen, ja mitt och ungens.

Det är något helande med att städa och ordna, var sak får sin plats och allt onödigt slängs ut. Det ska vara ordning omkring en för att det ska kunna vara ordning inom en, så är det för mig iallafall. 

Jag undrar om mitt dåliga mående har berott på att jag levt i ett förhållande men aldrig kunnat se den framtid som jag vill ha ut av ett förhållande. Jag har aldrig kunnat se oss resa tillsammans, vara familj tillsammans, få barn tillsammans, och så här efteråt tror jag att det har påverkat mig mer än vad jag insett. Jag vill inte ha ett förhållande som INTE innehåller allt det där, då är jag hellre ensam, esnam vuxen. För jag är ju aldrig ensam mer, egentligen.

Jag har ingen aning om vart jag är påväg, jag har ingen aning om vart jag vill. Men jag är iallafall säker på att jag har gått min väg från det stället där jag visste att inte ville vara.

Jag som hade allt på det klara, jag som visste precis hur jag skulle tackla en dag i taget, hur jag skulle bli självständig ensamhärskare i mitt kungarike, och aldrig behöva någon anann mer. Jag som inte skulle göra det där som så många andra har provat före mig. Nej. Det finns en orsak varför man inte ska hoppa i säng med någon som man just separerat från. Det gör en inte gott.

Så, jag sväljer stoltheten, erkänner misstaget och lovar mig själv: Från och med nu, ska jag vara bra. FÖR MIG SJÄLV. Jag ska ALDRIG vara så där dum igen.

Har någon tänkt på att en stalker är en stalker endast om personen hen stalkar tycker att det är obehagligt? Det är en fin gräns, det där. När för mycket är för mycket. Hur mycket man får försöka övertala någon trots att den sagt vad den tycker flera gånger. Jag känner mig som en vågbrytare gjord av skumgummi, efter tre vågor står en inte emot någonting alls längre.

Ush.

Jag tänkte att skiljas lite är som att sluta röka, att ge upp någonting, att lära sig stå på egna ben och leva utan den här ena ingrediensen. Det tar tre veckor för en människa att vänja sig vid de största sakerna, sedan kan det ju vara att det tar flera år att slutgiltigt vänja sig, men kris-bvnjandet tar tre veckor, åtminstone för mig. Jag är nästan där, jag lovade mig själv för två veckor sedan, att om tre veckor känns allt bättre, det MÅSTE kännas bättre om tre veckor. Och jag kommer att ha rätt, jag vet det redan un.

Han har flyttat ut, vi har städat med ungen, ordnat, möblerat om, fyllt upp alla de där tomma hålen som han lämnade efter sig med våra egna saker. Han håller kontakten, försöker ömsom såra mig tillbaka med olika infall och påhopp, och ömsom VINNA mig tillbaka med menande blickar, långa kramar och fina ord. Jag känner mig som en överseende flock-ledare, som uthålligt väntar på att den här ena ska förstå att det är tid för honom att gå vidare, hitta sin egen flock. Han kommer att hitta den, kasnke jag DÅ kan känna någonting annat än....trötthet.

Jag har så fullt upp att värja mig mot alla hans atacker, båda sorternas attacker, att jag inte riktigt hinner koncentrera mig på mig själv. Känner att jag låter honom hållas, för jag bara inte ORKAR reageras som jag borde, slå näven i bordet, som jag borde.

Att fatta det här beslutet, och driva igenom det tog all min kraft, jag orkar inte med något extra. han får hållas, jag håller mig på min kant. Jag mår bättre utan honom, jag är bättre. Jag håller på att landa där jag borde halandat för flera år sedan, och jag känner mig hemma.