Eller ja, det var en vecka igår faktiskt. Igår på kvällen låg jag och tänkte; Jag gjorde det faktiskt, jag röker inte längre. Och det kändes sjukligt skönt, jag sa det åt min man också, "du? jag gjorde det" . Måste komma ihåg att vara stolt eftersom omvärlden är så snabb på att mosa en. Exempel:

- "Hej (du min goda vän som jag inte träffat på länge) ! Jag har slutat röka, förra tisdagen!! "

*glittrande stolta ögon, bekräftelse bekräftelse, berätta hur duktig jag är*

- "jaha, berätta det där pånytt efter julen, när du har slutat, påriktigt."

Jävla typ.

Har egentligen inga problem för tillfället, har ingen lust att röka, är inte ångestfylld och ledsen. Är inte rastlös och irriterad. Jag bara är. Och det känns rätt så bra.

Jag ska komma ihåg de där första dagarna för resten av mitt liv, jag ska aldrig röka igen, SÅ mycket är det inte värt.

Igår träffade jag Gruppen för nästsista gången, för första gången kände jag mig ...utanför? Alltså jag skulle vilja säga malplacerad, men det är fel ord, för malplacerad känner jag mig mest hela tiden, men ja, utanför. Det kändes som att jag gått iväg och lämnat de andra bakom mig, jag fick till och med en liten känsla av att ha hört allt förut när en av gruppmedlemmarna berättade om sin vecka. Liksom ja, vi vet, get over it!

Så får man ju inte tänka. Det var ju meningen att Vi i Gruppen skulle vara de värmande hjärtformade öronen som tar in allt de andra har säga med öppet sinne och inte kritiserar för mycket. Men ibland, ibland är vissa av dem bara så...töntiga. Liksom "hej, jag gjorde ett dåligt val tror jag, jag gjorde så här, var det dumt, fuinderar jag nu, borde jag ha valt annorlunda?"

JAAA. Det borde du, men det gjorde du inte, släpp det, välj annorlunda nästa gång. Punkt. Basta. Hej då.

Betyder det kanske att jag är okej nu? Att jag inte behöver dem längre? Det känns lite som att hoppa ur fågelboet, jag ryms liksom inte där längre, men redan tanken att flyga iväg utan dem är outhärdlig, jag kommer ju att sakna dem. Också den där töntiga.