Det är lite konstigt att det kan kännas så lätt. Jag blir lite paranoid, tror att det ligger en hund begraven, en konspiration. Det känns så här lätt för att jag ska TRO att det är lätt, sänka min gard och VIPS! dras ner i "allt är skit"-träsket igen. Så länge man går omkring och utgår ifrån att det är ens hjärna som spelar en spratt, och låter en tro att allt är frid och fröjd och livet är en dans på rosor, så blir man inte SÅ besviken när man märker att det bara är en stor bluff.

Men, OM det nu är så att det är så här livet SKA kännas, så undrar jag vad fan jag har gjort de senaste 10 åren?

Nå, det är väl bara att inse, jep, jag har ödat tid på oväsentligheter, men jag kan ändra mig

Jag skall sluta med att bry mig om vad folk tänker och tycker

Alla behöver inte tycka om mig

Det är okej om någon blir arg på mig eller har en annan åsikt än jag

I det stora hela spelar det ingen roll hur mycket jag väger eller vilka kläder som känns spända

Det är riktigt sunt att ägna sig åt sådant som gör en lycklig, det är inte själviskt

Jag behöver inte imponera

Jag behöver inte någons bekräftelse

Jag vet vad jag har och vad som är viktigt för mig

Ingen annan är min unges bästa mamma

Det är grått och mörkt och regnigt ute, och klockan är bara 14:18. Men, det stör inte mig, snart åker jag efter ungen min, åker hem, äter, går ut med hunden, badar bastu....same old same old, finns inget i världen jag skulle byta ut det mot.