Jag blir på allvar så trött på goda råd, förebrående kommentarer och diskreta knuffar i rätt riktning, andras rätta riktningar då alltså. Om man kunde förbereda sig på alla kollisioner och kursändringar och nära-ögat-situationer som livet för med sig så skulle det inte finnas någon gnista i människolivet överhuvudtaget. Det skulle vara jämt, oföränderligt, förutsägbart och platt. Jag påstår inte att inte även jag har strävat efter att leva utan att behöva ducka eller tackla, undvikit konflikter och kollisionskurser till den grad att jag aldrig ens satt min fot på spelplanen, men jag blev liksom ditslängd. Jag ligger där nu, bland alla andra spelare. Och ibland känns det som om min familj lite likgiltigt inför mina våndor (eller nej, snarare totalt ovetande och naiva) står på säkert avstånd på läktaren och ropar åt mig hur jag ska spela. Eller kanske oftare hur jag INTE ska spela.

Och jag vill bara gå och duscha.

Jag förstår att man menat väl, jag förstår att man bryr sig, att man vill mitt bästa. Men det bästa är inte att ifrågasätta varenda sak jag sysselsätter mig med. Det bästa är inte att varna mig i förväg för att kunna säga ”vad var det jag sa” efteråt. Det bästa är inte att be mig tänka efter en gång till, att hålla ut eller bita ihop, att gaska upp mig. Det bästa är inte att ropa varg så ofta att jag aldrig kommer att våga sätta min fot på trappan mera, att måla upp skräckbilder i alla personligheter jag träffar, eller döma ut situationer redan innan jag själv ens sett någon som helst potential i dem.

Jag kan inte basera mina val på ett manus som inte är skrivet än. Det går inte. Jag måste få prova mig fram, och sedan plocka upp spillrorna igen, om det så krävs. Och DET är det bästa. Om någon vill mitt bästa så får de sopa upp mig igen efter att jag gått sönder. DET är mitt bästa.

Jag är nämligen fullständigt på det klara med allt HUVUDLÖST jag håller på med. Det är allt annat som jag har svårt att se.