Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2 och duggregn, våt asfalt och leriga diken. Den där som sväljer mig hel, som plötsligt förbrukat allt syre jag hade tänkt andas och lämnar mig kippande efter luft på golvet, i dödskramper, men jag DÖR inte ens. DEN ensamheten. Den där ensamheten som skiljer mig från allt jag älskar, som separerar mig från ungen till och med. Som gör att hon blivit en annan människa, inte alls den där delen av mig som jag kände som mitt eget hjärta. Den ensamheten som är som alla gränser, mellan allting. Mellan människor, mellan kroppar, murar, väggar, hinnor och luftlager. Allt är gränser, och jag är ensam inom mina. Det finns ingenting som sakta övergår i något annat, allt slutar och börjar någonstans. Det finns en definitiv punkt där jag tar slut och världen börjar, där mina tankar inte längre når eller dit mina känslor inte räcks. En plats där jag inte hörs fast jag skulle skrika rakt ut. Den har bara kommit så jävligt nära, den diskreta punkten någonstans där långt ute har flugit på mig och omringat mig totalt. Jag har ingen chans att kontakta omvärlden, jag är fast.

Separationsångest och rädsla att binda sig. Så ironiskt, de två största problemen i mitt liv just nu är direkta motsatser till varandra. Och båda styrs av okontrollerbar rädsla.