Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.

Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons ben, min armbåge sitter för långt ut på min kropp, jag passar inte in i den där mänskliga massan som finns omkring en. Vissa bara glider in i människohavet och sitter som gjuten, jag är fyrkantig och vass.

Jag passar inte in i någon roll där jag måste ha med andra människor att göra. Jag passar inte in som förälder, jag passar inte in som barn, syster, vän, fru, kollega, förbipasserande eller bekant. Jag passar in då jag är ensam. Plocka upp mig ur människohavet och sätt mig utanför, i skogen, på vägen, i en tom stad, DÄR smälter jag in som en kameleont. Som ett får i fårahjorden, så att säga. Jag kanske inte alls är en människa?

Jag kom på ett undantag, främling. Jag är jättebra på att vara främling, DEN rollen kan jag spela.

Tänk om jag har en gammal själ?

Ibland tror jag det, det är därför jag inte passar in, därför som jag inte vänjer mig lika snabbt vid förändringar som andra, jag har en ur-själ. Så där som ett urberg, försök att vara flexibel när man är fastnaglad i jordklotet av sin egen tyngd. Just så känns det faktiskt. Jag är för gammal för det här livet, jag vet för mycket, är för cynisk, har sett allt och hört allt förut. Min själ kom nog bort i något skede och landade på helt fel plats vid helt fel tidpunkt. Jag hör inte alls hit egentligen, mitt liv finns någon helt annanstans.