Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ansikte, en där hon grimaserade och två där hon bara lugnt tittade in i kameran med outgrundlig min, nollställd, intetsägande, harmonisk. Jag fick tårar i ögonen. Jag VET att min unge är det vackraste som finns, jag VET att en mammas ögon bara ser ljus och kärlek och skönhet i sina barn, jag VET att jag är sjukligt partisk. Men hon är så vacker. Det var som om jag såg henne för första gången, hennes ansikte så rofyllt, så symmetriskt, så tillitsfullt och så vackert. Allt annat än mitt, men jag har också alltid sett att hon fått sitt yttre av sin pappa. Det finns inte en gnutta av mig i hennes utseende.

Jag har själv fötts med en liten missbildning i ansiktet, jag har inget symmetriskt, vackert ansikte. Jag har ett käkben som är snett, ena sidan sitter lägre ner än det andra. Jag har en näsa som är lite missformad, olika stora näsborrar och näsgångar, en kluven läpp och sned tandrad (som blivit rakare efter år med tandställning, men som är långt från rak ändå). Jag skulle opereras då jag var 13, det visste jag hela min uppväxt, att så fort mitt ansikte hade växt tillräckligt skulle mitt ansikte bli korrigerat, och jag skulle bli normal, och på något sätt ställas på samma linje som alla andra i min ålder, ha samma förutsättningar och se likadan ut som dem. Under det sista läkarbesöket innan operationen hade jag en äldre läkare, han undersökte mig, tittade mig i ögonen och sedan på min mamma och sa, ja, de där yngre läkarna målar gärna upp guld och gröna skogar, men skulle jag vara ni så skulle jag fundera två gånger innan ni bestämmer er för att låta utföra operationen, resultatet kommer troligtvis inte att skilja sig så mycket från nuläget. Jag kommer ihåg besvikelsen. Alla de där drömmarna om att passa in slås i kras. Men jag höll fast vid mitt beslut att låta operera mig, höll fast vid det ända tills kallelsen kom hem med post, och listan på vad jag skulle ha med mig till sjukhuset. Då ändrade jag mig, två veckor innan utsatt tid, för jag vågade inte, och jag visste inte om jag verkligen ville. Jag var inte rädd för operationen, utan jag var rädd för resultatet, på det här sättet kunde jag ändå säga att jag själv valt att se ut så här, låtsas att jag aldrig egentligen velat ändra på något, låtsas att jag är nöjd med det jag har. Tanken att vakna upp och vara lika ful som förut, TROTS en operation, gjorde mig livrädd.

Man hade berättat åt mig att mitt utseende inte är ärftligt, så när jag väntade min unge var jag aldrig rädd för hur hon skulle se ut, och jag visste att utseendet inte skulle spela någon roll, så länge hon var frisk så skulle ingen missbildning i världen ha ändrat på hur jag kände för henne. Men när hon föddes och de berättade åt mig att hon är alldeles normalutvecklad så märkte jag att jag visst hade förväntat mig något annat. Lättnaden var enorm, HON ska aldrig behöva känna sig som jag har känt mig, hon ska få veta hur det känns att vara alldeles normal. Jag blev överraskad över mina egna tankar. När läkaren senare dessutom berättade att det faktiskt ÄR ärftligt, och han verkade nästan överraskad över hennes symmetriska ansikte kändes det ännu större, JAG hade fått en perfekt unge.

Det är därför som mitt hjärta snörs ihop när jag ser på bilder av henne, eller när jag tittar på henne när hon sover, eller när jag ritar av hennes ansikte. Mitt ansikte går inte att rita av, för det ser ut som om man ritat fel. Hennes däremot, är runt, symmetriskt, tidlöst och vackert, hon har stora vackra ögon och fina mjuka linjer runt näsa och mun. Igår när jag tittade på bilderna på henne satt jag helt ställd och bara stirrade, MIN unge, som har MINA gener, är så perfekt. Det är som ett jävla mirakel. Jag delade bilden på Instagram. På kvällen träffade jag min syster som sa ”hej, den där bilden, hon liknar dig på pricken, det är första gången jag ser att hon liknar dig”. Jag mumlade något ohörbart och gick bort, gömde mig på toaletten och försökte samla mina rusande tankar. Det var den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag som alltid tackat ödet för att hon fått sin pappas utseende.