Efter 48 timmar utan att röka har all nikotin försvunnit ur kroppen. Smaksinnet och luktsinnet lär vara bättre än förut. Lär vara "betydligt" bättre.

Det svindlar, och susar i öronen. Det kan hända att suset kommer från ventilationsröret bakom min rygg, men jag kan inte vara säker. Jag är inte säker på något för tillfället. Egentligen är det längre än 48 timmar, det är sammanlagt 49 timmar och en minut sedan jag tog den där sista cigaretten, cigaretten jag inte ens då visste att var den sista. Hade jag njutit mer om jag vetat? Eller hade jag förstört upplevelsen, stressat över att det är den sista, sista, sista cigaretten jag röker EVER.

Jag hade bestämt mig för att inte vara så dramatisk, men min hjärna fungerar inte så. Jag hade tänkt mig att jag skulle se på det hela tom ett tillfälligt test, "oj, nu har ja råkat vara orökt i 5 timmar" , liksom. Men sedan, när man har stått ut med sin beskärda del av abstinensbesvär är det liksom ingen vits längre med att röka en igen, då går ju allt förlorat.

Så, jag byter strategi, jag ska vara så jävla dramatisk att det inte finns nån gräns för det. Jag ska gråta och skrika om det känns så, och jag ska göra ett riktigt stort jävla nummer av alltihopa.

Ah, just det, det var ju den där lilla detaljen, det går ju inte när man har barn. Man kan ju inte gå omkring och storböla (SOM en tre-åring..)med en tre-åring i huset,  det funkar liksom inte. Så, jag andas djupt och räknar till tio, och hoppas på att också den här timmen skall bytas mot nästa, och till slut förvandla 48 timmar till 72. Tills dess..tålamod.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...