Nåja, nu har det ju inte gått 72 timmar ännu, det är 3 timmar dit, men vafan, lite glädje kan man väl ta ut i förväg.

Igår blev jag så arg då jag höll på att trassla in mig i min löp-skjorta att jag kastade kläderna omkring mig och sparkade till dörren till bykstugan. Där stod jag sen, halvnaken och rödgråten, men en dunkande dunkande fot, fy fan så ont det gjorde. Kom överens med mig själv att jag måste lära mig att behärska mig. Jag kan inte hålla på så där, jag får inte skada mig själv (eller hunden för den delen, den brukar få sig om jag är på dåligt humör...nej, inte så, jag brukar snäsa och höja på rösten åt den, det är inte som att jag hackar den med en brödkavel eller något sånt).

Nå, jag sprang min länk och var arg som ett bi halva vägen, men det gick faktiskt om, så jag kom hem, lugn och glad och harmonisk och kunde njuta av resten av kvällen med familjen. Foten är förstås blå och uppsvullen, och dunkar fortfarande, men jag försöker ta det som en lektion i hur jag inte ska hantera situationer, som en liten påminnelse

"Hej, du huvud som styr denna kropp, skulle du kunna låta bli att slå till mig i olika saker, tack. Det gör så ont och är så onödigt"

Idag åker ungen till sin pappa, och jag ska ensam vara vuxen och förståndig, riktigt bara för min egen skull. Skulle med andra ord inte ha någon orsak i världen att INTE röka, men...jag har ju börjat mitt nya liv, så jag får väl lov att hålla mig. Nå, går på en långlänk med hunden, städar och fixar och går och lägger mig, det kan väl inte vara SÅ svårt?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...