Nu är det måndag. Imorgon har jag varit orökt i en vecka. Och IGÅR, äntligen, hade jag en riktigt, riktigt fin, normal, lugn, trevlig söndag.

På fredagen sket sig alltihopa, jag visste ju det, ungen åkte till sin pappa och jag kom hem till ett barnlöst hus. Som tur var kom några vänner och hälsade på, en av dem med barn, så det ordnade sig. På fredagkväll fick jag min största ångestattack hittills, jag var riktigt deprimerad, såg ingen nytta med något, ingen idé med mitt liv överhuvudtaget. Fick ångest av att släcka lampan igen, för jag var så rädd att inte få sömn, men var så trött att jag fattade att jag måste sova. Det var riktigt hemskt, jag försökte se något positivt med mitt liv, något ynka litet positivt frö som kunde LEDA till något gott ens, men jag såg ingenting. Ungen förstås, det är ju positivt, men då hon är hos sin pappa så känns det liksom bara som en örfil att försöka tänka på henne.

Jag vaknade tidigt på på lördagen och bestämde mig för att gå ut och gå med hunden. Så jag gick en timme och kom hem, drack kaffe och åt gott morgonmål, och sedan kom ångesten tillbaka. Mina ögon gjorde så ont av allt gråtande, och jag blir så trött av att må så där. Jag hade bestämt träff med min före detta arbetskamrat och jag bestämde mig för att jag träffar henne fast jag kanske kommer att gråta hela kvällen, basta. Så, jag tog en lång, varm dusch, klädde på mig och åkte till stan.

Kvällen gick bra, natten gick bra och på söndagen vaknade jag som en ny människa. Inte ens uns av negativitet i min kropp, hela dagen höll det i sig. Och jag kommer ihåg, på lördagkväll, efter att ha stått ut två kvällar av total svarthet, att jag tänkte för mig själv, tänk OM, tänk om imorgon känns helt annorlunda, tänk om morgondagen är en dans på rosor, och tanken kändes så avlägsen, så omöjlig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det är lite som när jag som yngre bad till gud "snälla gode gud, gör så att jag får en häst till födelsedagen", det kändes lika naivt och löjligt, lika totalt utopistisk, men....  det VAR den! Vilken lycka! Jag hade INGEN tillstymmelse till svarthet och självdestukrtiva tankar, inget dissande, inget analyserande, jag fick bara vara totalt tillfreds med mitt liv en hel lång, ljuvlig söndag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...