Jag som hade allt på det klara, jag som visste precis hur jag skulle tackla en dag i taget, hur jag skulle bli självständig ensamhärskare i mitt kungarike, och aldrig behöva någon anann mer. Jag som inte skulle göra det där som så många andra har provat före mig. Nej. Det finns en orsak varför man inte ska hoppa i säng med någon som man just separerat från. Det gör en inte gott.

Så, jag sväljer stoltheten, erkänner misstaget och lovar mig själv: Från och med nu, ska jag vara bra. FÖR MIG SJÄLV. Jag ska ALDRIG vara så där dum igen.

Har någon tänkt på att en stalker är en stalker endast om personen hen stalkar tycker att det är obehagligt? Det är en fin gräns, det där. När för mycket är för mycket. Hur mycket man får försöka övertala någon trots att den sagt vad den tycker flera gånger. Jag känner mig som en vågbrytare gjord av skumgummi, efter tre vågor står en inte emot någonting alls längre.

Ush.