För det första skulle jag behöva stänga av mig själv. Jag skulle behöva en paus, utan att tänka, utan att analysera, utan att känna, bara vara. Jag behöver en paus från alltihopa, speciellt mycket från mig själv.

För det andra, det här med mänskliga kontakter. Om vi bara visste hur stort det är att möta en människa, lära känna de, vänja sig vid den, formas efter den, forma den med ens egna sätt och tankar. Om vi visste det på förhand skulle ingen någonsin våga skapa kontakt med en annan människa.

Jag skulle vilja att han skulle försvinna, bara raderas från mitt medvetande. Jo, vi hade många fina stunder, och han gjorde mig relativt hel då jag var som trasigast, men det var då, nu vill jag inte minnas det längre. Han blev en del av mitt liv, en del av mig. Som en extra jag. Och det är så svårt och så stort att se den där förvandligen ske bakvänt. Liksom alla synapser, alla reaktioner alla nya infallsvinklar och sätt att göra saker på för första gången, då man lär känns varandra, växer ihop. Alla de ska ske nu, men bakvänt, nu ska han separeras från mitt jag. Hans alla nervändor ska dras ut ur min hjärna, tråd för tråd. Och jag hatar det. Jag hatar den här känslan så att jag vill spy.

En "min-människa" ska bli en normal människa igen, en som jag inte kan påverka, inte kontrollera, vars handlingar inte ska påverka mig, som jag inte får kritisera om jag blir sårad. Han kommer dessutom att bära med sig HINKVIS av information om mig, om mitt innersta, alla mina tankar och våndor, ovanor och fulheter. De där som jag noggrannt paketerar in, innan jag går ut, ni vet. Svartsjukan, småsintheten, löjligheten, latheten, allt det där som inte är så attraktivt att marknadsföra sig med.

Jag har fallit från att ha varit nummer ett i hans känsloliv, till att vara mindre värd en en gammal plåtburk. Det är sant, han sa det själv. Men jag kan inte så. Om man en gång kommit in på listan "min-personer" i mitt huvud, så stannar man där. Där finns alla som jag tagit till mig. De där tre som redan dött, min ex-man, hans familj, någon gammal vän som betytt allt, men som växt ur mig, mina hundar, min familj och mina vänner. Och han.

Det var jag som gjorde slut, men han stannar där han är, det finns ingenting som rubbar ens position om man en gång blvit du med mig. Jag är som en jävla labrador. Trovast och tålig i alla väder.

Jag borde ju också ha ett arv av honom, den där informationen, det där löjliga och skamfyllda, som ingen ytlig kontakt ser, jag borde också kunna använda det som vapen, men jag kan inte. Samtidigt sitter han där, och ruvar på mina guldklimpar, och kan närsomhelst börja kasta dem omkring sig. Om han var lite mera vuxen och pålitlig så skulle jag veta att han kunde behandla mitt arv med den respekt det är värt, han kommer att missbruka det. Om han hade varit lite mera vuxen och pålitlig hadehan å andra sidan aldrig behövt ärva mig.

Är det så, att alla är just så där småsinta, långsinta och onda, men att det bara hålls i shack hos dem man älskar för att man aldrig hamnar i den situationen att man måste strida mot varandra, och använda sig av de vapen som står till hands? Eller är det så att alla förhållanden slutar så här, just PÅ GRUND av att man mellan sig har en fallenhet för att ta till smutiga metoder? Är man säker om man hittar den rätta? Går det aldrig fel efter att man hittat rätt?

#ledsen #ex #attskiljas