Då jag slutade röka lärde jag mig att tre veckor är något magiskt. Det är något som händer på tre veckor, man ger sig själv en chans att vänja sig (då det gäller rökning spelar ju också nikotinet in och det försvinner på 3 veckor, men det är en bisak just nu).

Det är tre veckor sedan vi separerade (jag har svårt att hitta ord, separera låter så...allvarligt och torrt, göra slut låter så 90-tal, skiljas gör man bara om man varit gift, gått skilda väger är så...dramatiskt) men det har alltså gått tre veckor sedan jag meddelade åt min dåvarande sambo att jag inte tror på oss längre, och bad honom flytta ut. Så, ungefär.

På tre veckor har mycket hänt. Jag har varit mer ensam än på många år, men jag har inte känt mig ensam, jag har spenderat en massa tid med vänner jag inte träffat på "allvar" på länge. Jag har möblerat om, städat, lagat mat, festat, skrivit dagbok, tränat, lyssnat på mina LP-skivor, jag har framför allt förälskat mig i mitt hem pånytt.

Jag träffade en gammal arbetskamrat på fredag och det ena ledde till det andra, och hur det nu kom sig så hittade jag min själv i en taxi hemåt klockan 5.30 Färden gick genom ett landskap som just höll på att vakna till liv igen, sole höll på att stiga, himlen var röd och violett, dimman steg upp från åkrar och vattendrag. Ju närmare hem jag kom på den vindlande, långa vägen, desto mer gråtfärdig blev jag.

De senaste åren har jag ömsom hatat mitt hus, ömsom  älskat det, jag har försökt och försökt få det att bli mitt hem, försökt VILJA bo där, försökt tycka om livet där, försökt komma ihåg att det var precis det här jag alltid ha velat ha innan.

Nu satt jag i en taxi, på väg HEM, lite småfull fortfarande, med tårar i ögonen för att jag var så glad för att få komma hem. Jag kom hem, och gick ut på en kulle bredvid huset, ännu våt av nattens regn. Stod där och andades, tittade, insöp alla dofter, känslor, LJUSET. Solljuset. Jag var riktigt, riktigt lycklig. Jag hade kommit hem, äntligen. 4 år tog det.