Det har gått nästan en vecka, och mitt misslyckande förra gång vi sågs, min före detta och jag, lärde mig visst något. Tydligen stämmer det där med att allt sker av en orsak.

Jag bestämde mig som sagt att ta avstånd, vi ska inte träffas ensamma och vi behöver inte ha kontakt nu på en tid iallafall. Jag har haft så mycket program nu den här veckan, att vi har faktiskt inte träffats alls, han har skrivit några sms, och jag har svarat kort och sakligt, men annars, ingenting.

Jag har försökt städa och ordna hemma, ta tillbaka det som en gång varit mitt. MItt hem, mina rum, min gård. Göra det mitt igen, ja mitt och ungens.

Det är något helande med att städa och ordna, var sak får sin plats och allt onödigt slängs ut. Det ska vara ordning omkring en för att det ska kunna vara ordning inom en, så är det för mig iallafall. 

Jag undrar om mitt dåliga mående har berott på att jag levt i ett förhållande men aldrig kunnat se den framtid som jag vill ha ut av ett förhållande. Jag har aldrig kunnat se oss resa tillsammans, vara familj tillsammans, få barn tillsammans, och så här efteråt tror jag att det har påverkat mig mer än vad jag insett. Jag vill inte ha ett förhållande som INTE innehåller allt det där, då är jag hellre ensam, esnam vuxen. För jag är ju aldrig ensam mer, egentligen.

Jag har ingen aning om vart jag är påväg, jag har ingen aning om vart jag vill. Men jag är iallafall säker på att jag har gått min väg från det stället där jag visste att inte ville vara.