Igår hände det igen, jag fann plötsligt mig själv i en för mig helt främmande situation. Som en guldfisk i delfinariet, ungefär. Det är ju det här jag har strävat efter, jobbat på, att öppna mina sinnen och till 100 % gå in i situationer även om de känns olustiga och främmande först. Jag klarade mig, mina vingar bar. Jag diskuterade belevat, skrattade artigt och ärligt, visade ett varmt och öppet jag för främmande människor, utan att pruta på mina egna värderingar och min egen personlighet. Jag bara var, det bästa jag kan vara, men ändå bara mig själv. Jag blev välemottagen, jag tror att vi alla hade genuint roligt, där vi träffades en måndagskväll, 4 personer som kanske aldrig kommer att träffas igen, och som aldrig slumpmässigt kommer att stöta på varandra mer.  

Det är upplyftande, och så lärorikt, att märka att människan bara är en människa. Att ibland när man ger sitt bästa, får man andras bästa tillbaka.

Det är så upplyftande och glädjande, att jag tänker glömma bort de där elaka meddelanden jag nyss fick av min psykotiska, småsinta, jobbiga, barnsliga plågoande. Jag tänker välja att tro att merparten av människorna på den här jorden är de där goda, öppna och ärliga människorna.

Och jag tänker försöka implementera gårdagen på resten av mitt liv, i alla situationer och vardagliga tillfällen. Jag räcker till, jag duger. Det enda jag behöver göra är att vara mitt bästa jag och vara god. Universum sköter resten. De som inte klarar av mig som sådan, klarar jag mig bra utan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...