Jag började skriva av mig här då jag slutade röka. Det visade sig vara början på en mycket lång, mycket tung och mycket omvälvande väg. Efter det har jag sjunkit ännu djupare ner i det svarta som har följt mig i hasorna de senaste tre åren. Jag har haft stunder då jag nästan sett ytan, då jag nästan fått luft, men varje gång har något dragit ner mig igen. Nu har jag fattat beslutet att något måste ändras, jag kan inte leva så här.

Så, just nu, just från och med idag faktiskt, bor det en färre i vårt hem. Det fattas en vuxen i min närhet, det fattas en vuxen i mitt liv. En vuxen som aldrig visade sin vuxna sida, och som nu verkligen inte visar sin vuxna sida. Sådana vuxna är inget man ska samla omkring sig, sådana mår man bäst av att vara utan.

Igår gick jag i skogen, och kände mig kanske lite ensam, vilket var helt okej, jag är ju ensam. Men jag har ett hem, jag har en familj, den är liten, men ändå. Jag har mina djur, och jag har mina vänner.

Jag ska utrota allt ohälsosamt i mitt liv, jag förstår inte varför människan har så lätt för att samla så mycket dåligt, komplicerat, svårt och ohälsosamt omkring sig. Varför klänger vi fast i dåliga relationer, utmattande jobb, vänskapsförhållanden som bara drar en nedåt, utseendehysteri och livskvalitets-ångest? Är det för att vi ser och hör allt hela tiden?

Förut hade man inte insikt i andras liv, man såg det man såg då man träffades, saker sagda IRL sägs just då, och kan aldrig uppfattas direkt av källan mera. Det enda man såg av andras frukoster, barnkalas och sexliv var det folk berättade åt en face to face, just då, just där.

Jag blir bombarderad med intryck ur andras liv konstant, i telefonen, på SOME, i tv:n, i bloggar. Alla vill så desperat visa upp en sexig bild på sitt liv, det finns olika genrer, men alla strävar efter samma sak. Visa upp, så HÄR mysigt hade vi i morse, så HÄR hårt tränade jag, så HÄR dyrt hotell har vi råd med osv.

Nu är det ju så, att skulle jag vara den större människan, den storsinte, insiktsfulla som jag vill vara, hade jag inte brytt mig. MEN, jag är inte det. Jag KAN inte koppla bort min avundsjuka, svartsjuka, bitterhet. Det är mina känslor, och jag bara känner dem. Jag borde sluta med alla sociala medier helt och hållet, sluta kolla på bilder och läsa bloggar. Nja, kanske mest det där med sociala medier, för där ser jag alla NORMALA, VANLIGA människor, som är precis som jag på alla sätt utom det där ena. De har ett så HELVETES intressant liv, och jag kommer aldrig att lyckas lura någon att jag är lika intressant.

Nej, jag är lite trött på informationsflödet, vill helst dra ur stickkontakten och gå ut i skogen. Kankse jag gör det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...