Jag tänkte att skiljas lite är som att sluta röka, att ge upp någonting, att lära sig stå på egna ben och leva utan den här ena ingrediensen. Det tar tre veckor för en människa att vänja sig vid de största sakerna, sedan kan det ju vara att det tar flera år att slutgiltigt vänja sig, men kris-bvnjandet tar tre veckor, åtminstone för mig. Jag är nästan där, jag lovade mig själv för två veckor sedan, att om tre veckor känns allt bättre, det MÅSTE kännas bättre om tre veckor. Och jag kommer att ha rätt, jag vet det redan un.

Han har flyttat ut, vi har städat med ungen, ordnat, möblerat om, fyllt upp alla de där tomma hålen som han lämnade efter sig med våra egna saker. Han håller kontakten, försöker ömsom såra mig tillbaka med olika infall och påhopp, och ömsom VINNA mig tillbaka med menande blickar, långa kramar och fina ord. Jag känner mig som en överseende flock-ledare, som uthålligt väntar på att den här ena ska förstå att det är tid för honom att gå vidare, hitta sin egen flock. Han kommer att hitta den, kasnke jag DÅ kan känna någonting annat än....trötthet.

Jag har så fullt upp att värja mig mot alla hans atacker, båda sorternas attacker, att jag inte riktigt hinner koncentrera mig på mig själv. Känner att jag låter honom hållas, för jag bara inte ORKAR reageras som jag borde, slå näven i bordet, som jag borde.

Att fatta det här beslutet, och driva igenom det tog all min kraft, jag orkar inte med något extra. han får hållas, jag håller mig på min kant. Jag mår bättre utan honom, jag är bättre. Jag håller på att landa där jag borde halandat för flera år sedan, och jag känner mig hemma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...