Det har gått nästan en vecka, och mitt misslyckande förra gång vi sågs, min före detta och jag, lärde mig visst något. Tydligen stämmer det där med att allt sker av en orsak.

Jag bestämde mig som sagt att ta avstånd, vi ska inte träffas ensamma och vi behöver inte ha kontakt nu på en tid iallafall. Jag har haft så mycket program nu den här veckan, att vi har faktiskt inte träffats alls, han har skrivit några sms, och jag har svarat kort och sakligt, men annars, ingenting.

Jag har försökt städa och ordna hemma, ta tillbaka det som en gång varit mitt. MItt hem, mina rum, min gård. Göra det mitt igen, ja mitt och ungens.

Det är något helande med att städa och ordna, var sak får sin plats och allt onödigt slängs ut. Det ska vara ordning omkring en för att det ska kunna vara ordning inom en, så är det för mig iallafall. 

Jag undrar om mitt dåliga mående har berott på att jag levt i ett förhållande men aldrig kunnat se den framtid som jag vill ha ut av ett förhållande. Jag har aldrig kunnat se oss resa tillsammans, vara familj tillsammans, få barn tillsammans, och så här efteråt tror jag att det har påverkat mig mer än vad jag insett. Jag vill inte ha ett förhållande som INTE innehåller allt det där, då är jag hellre ensam, esnam vuxen. För jag är ju aldrig ensam mer, egentligen.

Jag har ingen aning om vart jag är påväg, jag har ingen aning om vart jag vill. Men jag är iallafall säker på att jag har gått min väg från det stället där jag visste att inte ville vara.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När blev det över ett år senare? När gick tiden, vad hände? Vad hände? Ungen blev äldre, det nya jobbet blev det gamla och förhållanden byttes ut. Varför gör jag livet så svårt för mig själv? Jag borde bara välja. Det här väljer jag, det här står...

Det enda jag gör är längtar tillbaka. Det är någon slags panikreaktion. Jag är skräckslagen inför mitt liv och det enda den handlingsförlamade idioten JAG gör är suktar tillbaka, till någon tid då allt kändes ens lite mindre skrämmande och hemskt. ...

Malplacerad. Felplacerad. Felaktig och kantig. Kantstötande, fridstörande, oroväckande. Jag väcker oro.   Nej, inte så, utan jag bara inte passar in någonstans. Jag stöter alltid till någon vägg eller någons rygg, mitt knä skuffar till någons be...

Igår tittade jag på bilder av min unge. Jag hade tagit några snabba bilder från hennes julfest, belysningen var dålig och jag tog bilder med telefonen så jag hade inga förväntningar då jag ögnade igenom bilderna. Tre närbilder fanns det på hennes ans...

Vad är jag så rädd för? Ensamhet? Inte ensamhet som i ”ett liv utan en partner” utan den där ensamheten som jag känner också i ett rum fullt med vänner och släktingar. Den där isande, ihållande ensamheten som känns som en novembernatt, +2...