Creative destruction ja. Jag förstår ju själv, att man inte ser något kreativt då man lever i total förstörelse, men jag trodde att man ens skulle kunna ana en ljusning där framme någonstans, eller ens konturer av något?

Allt bara spinner på och för varje steg jag tar märker jag att jag inte bara går baklänges, utan att jag passerat GÅ för länge sedan, men åt fel håll. Jag är sämre nu än när jag började, jag är längre bort från det jag vill ha än någonsin tidigare.

Det är inget specifikt, ingen man, inget jobb, ingen hobby eller materiell grej. Det är inget som går att definiera, eller ja, livsbejakande. Jag vill ha ett livsbejakande jag inom mig igen. Jag vill ha en (om än liten) röst där långt nere i maggropens djupaste mörker som viftar med ficklampan och letar efter en väg upp. Eller ens försöker känna efter med händerna om den kan känna något luftdrag där nere, något litet tecken på att det finns liv utanför.

Jag vill vara nyfiken igen. Jag vill ha den där känslan av att vara för nyfiken för att villa avsluta allt här och nu, inte för att något hindrar mig, men för att något SKULLE KUNNA hindra mig om jag väntar lite till.

Jag vill vilja något.

Det är november, och jag älskar mörker och gråhet och regn, men inte nu, inte den här november. Inte just nu. Det är november och ute är svart när jag går ut på morgonen och svart när jag kommer hem på kvällen. Ungen är blöt och smutsig, hunden är sandig och våt, huset är kallt och veden brinner dåligt. Det är november och skogen är för blöt för att springa i, åkervägarna för leriga, asfalten svart och bilarnas strålkastare hotfulla. Det är november och jag räknar timmarna tills jag får gå och lägga mig igen.

Men, snön faller och om den hålls på marken tills ikväll så kommer den här kvällen att vara lite ljusare. Det är november, och om jag bara håller ut i 46 dagar så blir dygnen ljusare igen. Och kanske mitt hjärta med dem.