Hur gör man för att hållas på någon slags gyllene medelväg? Allt jag företar mig slutar alltid med att det går totalt överkurs och sedan går jag tillbaks till det som var innan. Om det så gäller barnuppfostran, ekologiskt tänkande, träning, dieter, relationer, livsfilosofier, jobb eller hobbyer. Det känns som att jag inte kan engagera mig i något till 70 %, det är allt eller inget liksom.

Just nu är det träning. Och det är inte tvångsmässigt, jag verkligen njuter av det. Sprang i nästan två timmar på söndagen och hade den bästa känslan hittills under och efter länken. För tillfället älskar jag att springa, jag njuter så av att få känna mina lungor fungera, rytmiskt, lugnt och kontrollerat, mina ben som blir trötta, men som inte värker, inte krampar utan FUNGERAR, så där som ben SKA fungera. Jag känner mig som en maskin, väloljad och effektiv. Jag är så nöjd att jag kommit hit ända med min träning, att jag kan springa långt utan att få några känningar, att jag kan se mig omkring och njuta av de där timmarna som är bara mina, eller prata och skratta om jag springer i sällskap. Love it.

Nå, så kommer vilodagarna mellan träningspassen och de är ett enda helvete. Benen krampar, rastlösheten sitter i ryggraden på mig och får mig att se faror och spöken i varje vrå. Axlarna värker, nacken är spänd, humöret sjunker och mina nerver tål ingenting. Det är som om jag skulle ha en geysir i magen, som med jämna mellanrum MÅSTE få släppa ut all ånga för att inte explodera. Så jag vilar inte, utan hittar på andra saker, muskelövningar till exempel, det räcker för en tid och explosionsrisken minskar tillfälligt, aktiviteter i andra former i nödfall, allt för att undvika rastlösheten och tristessen som smyger sig på så fort min bak nuddar soffan. Men man kan inte hålla på med något HELA TIDEN.

Om man därutöver dessutom inte klarar av att äta normalt så är det liksom dömt att misslyckas.

Så nu sitter jag med en tickande kropp och är livrädd för vad som ska hända, för jag kan inte sluta träna eller tvinga mig äta.

Så dagen före jag varit ett år utan att röka kan jag bara konstatera att jag bytt ut ett destruktivt beteende mot tre andra. Och jag vet inte riktigt vad som är värre.

Men jag tänker se på saken så här:

Att jag slutat röka var ett resultat av något annat, inte något som fungerade som en katalysator. Jag började inte sakna en förändring för att jag slutade röka, utan jag slutade röka för att jag saknade en förändring.

Alltså har jag för ett år sedan inte slutat röka, utan insett att jag inte är nöjd med mitt liv. Jag firar alltså uppvaknandets dag typ idag, för det ledde till mitt rökstopp. Efter att jag insett att jag vill något annorlunda har jag steg för steg fattat aktiva beslut för att verkligen påverka min situation. Jag har slutat röka, jag har sökt samtalshjälp, jag har sträckt ut händer och armar och öppnat mina sinnen för den hjälp som finns att få runtomkring mig, jag har lämnat min sambo och jag har börjat vänja mig vid att leva som ensam vuxen i mitt liv. Jag har sökt nytt jobb, jag har utmanat mig själv socialt och satt mig i obekväma situationer. Jag har tvingat mig göra saker som gjorde mig livrädd och jag har överlevt och VANT mig.

Jag VÄNJER mig alltså. Jag behöver bara tid. På samma sätt som tankarna kring cigaretter försvann från min hjärna, kommer andra tankar kring saker jag är besatt av att skingras så småningom, bara jag ger mig själv lite tid.

Just nu skulle det vara så skönt att vara en 4-åring, som har någon som berättar hur man ska leva, vad man ska äta, när man ska sova och vilka kläder man ska ha på sig idag. Men jag ska försöka vara min egen 4-årng, nej, tvärtom. Min egen mamma. För det finns ingen annan än jag själv som bäst kan ta hand om mig. Det där var en stor fet lögn, men det finns nu ingen annan att stöda sig mot heller, så jag får väl bara försöka så gott det går och inte döma mig själv för hårt.

I alla fall står jag inte där och stampar på ställe som jag gjorde för ett år sedan. Lika lite visste jag då som nu, men nu FÖRSÖKER jag i alla fall, då hade jag bara gett upp.