Jag gjorde en djupdykning. Det tog flera dagar, men igår fick jag äntligen lite frisk luft igen, ett snabbt andetag, men ett som kanske ger hjärnan tillräckligt mycket syre för att stå ut tills nästa gång jag kommer upp ditt, till glittret och solljuset (nå det var att ta i, dit har jag läng väg ännu, men jag överlevde i alla fall de senaste tre dagarna och det är ju alltid något att i alla fall uppmärksamma). Jag vet inte vad det var som hände, som kastade omkull mig så totalt. Det bara kom över mig igen, som det gjort förut, och jag hittade mig själv på golvet i mitt underbara, ljusa, stora hus jag kallar hem, stirrande i taket, andningen i halsgropen, tårarna rinnande, kippande efter luft. Jag bara hatade allt. Jag hatar kanske ännu, men det vågar jag inte skriva rakt ut. Jag hatade mitt hus, mitt hem, mitt tak, mina väggar, mina möbler, alla pengar som går åt till det, mitt jobb, mitt liv, mina hobbyer, mig själv, min utsatthet och min ensamhet. Mest av allt kanske mig själv och situationen jag satt mig i, och alla beslut jag inte vågar fatta, allt liv jag inte vågar leva. Allt jag gör så fruktansvärt fel hela tiden. Alla känslor som gör så fruktansvärt ont.

Och efter att jag hatat allt blir jag iskall av rädsla. Jag är skräckslagen för hur det lilla oskyldiga sprudlande positiva livsbörjan som har alla chanser i världen och som har allt ännu framför sig, ska kunna växa och frodas och må bra i en miljö som jag själv föraktar så djupt? Hur ska hon lyckas undgå att se allt skit som jag ser runt omkring oss hela tiden. Det känns som att jag har tappat mina glasögon, jag ser allt som det på riktigt ser ut, hon har dem kvar ännu, men jag är livrädd för att hon ska stöta mot något bord eller något och tappa glasögonen. För har man en gång sett verkligheten går det inte att fortsätta låtsas längre.

Jag sa det högt igår för första gången, skulle jag kunna välja så skulle jag inte finnas, skulle jag aldrig ha funnits, ingen skulle sakna mig, ingen skulle påverkas, jag skulle bara raderas från allas medvetande. Jag skulle bara aldrig ha blivit till. Ingen skada skedd, ingenting. Ingen skulle sakna EN mänska på den här jorden.

Om jag låter så här på en bra dag så vill jag inte veta var jag var igår, bäst att bara lägga det bakom sig och gå vidare.

Kanske det bara var mina ben som måste få springa, kanske det därför började kännas bättre efter joggingrundan igår. Kanske alla aktivitet i min hjärna under joggingturerna liksom rinner ner i mina ben istället, och hjärnan får vila? Idag ska jag gå, långt och länge.