Jag tänkte att skiljas lite är som att sluta röka, att ge upp någonting, att lära sig stå på egna ben och leva utan den här ena ingrediensen. Det tar tre veckor för en människa att vänja sig vid de största sakerna, sedan kan det ju vara att det tar flera år att slutgiltigt vänja sig, men kris-bvnjandet tar tre veckor, åtminstone för mig. Jag är nästan där, jag lovade mig själv för två veckor sedan, att om tre veckor känns allt bättre, det MÅSTE kännas bättre om tre veckor. Och jag kommer att ha rätt, jag vet det redan un.

Han har flyttat ut, vi har städat med ungen, ordnat, möblerat om, fyllt upp alla de där tomma hålen som han lämnade efter sig med våra egna saker. Han håller kontakten, försöker ömsom såra mig tillbaka med olika infall och påhopp, och ömsom VINNA mig tillbaka med menande blickar, långa kramar och fina ord. Jag känner mig som en överseende flock-ledare, som uthålligt väntar på att den här ena ska förstå att det är tid för honom att gå vidare, hitta sin egen flock. Han kommer att hitta den, kasnke jag DÅ kan känna någonting annat än....trötthet.

Jag har så fullt upp att värja mig mot alla hans atacker, båda sorternas attacker, att jag inte riktigt hinner koncentrera mig på mig själv. Känner att jag låter honom hållas, för jag bara inte ORKAR reageras som jag borde, slå näven i bordet, som jag borde.

Att fatta det här beslutet, och driva igenom det tog all min kraft, jag orkar inte med något extra. han får hållas, jag håller mig på min kant. Jag mår bättre utan honom, jag är bättre. Jag håller på att landa där jag borde halandat för flera år sedan, och jag känner mig hemma.