Människan är så simpel. Det enda som behövs är en FÖRMILDRANDE OMSTÄNDIGHET. Då tillåts plötsligt vad som helst. Om ingen förmildrande omständighet går att hitta, duger det med nästan vilket substitut som helst. Cigaretter byts mot godis, jobb mot träning, barn mot hund och sömn mot kaffe. I mitt fall, bekräftelse mot bekräftelse, det är bara mycket svårare att hitta som singel än i ett förhållande (speciellt om man varit så lyckligt lottad förhållandet varit helt okej).

Jag har sökt efter en förmildrande omständighet länge, eller egentligen ända sedan jag började må dåligt, i slutet av mitt äktenskap på ett ungefär. Om jag hade en förmildrande omständighet behövde jag inte döma mig själv så hårt. Det är en förmildrande omständighet att vara ensam.

”tänk så stark hon är, trots att hon är ensam med hus och lån”

Tyckte jag att folk kunde tänka, att nog jag ska visa hur stark jag är, så tycker de att jag är duktig. Det var också en förmildrande omständighet att ha oddsen emot en.

”visst har hon lite extra på låren och runt magen, men hon har ju fått barn”

Jag hade den bästa förmildrande omständigheten som fanns, men jag märkte det aldrig. Jag hade MED LOV fått gå in i väggen, braka ihop och lägga mig i diket. Jag hade blivit förlåten, det hade varit okej. Det hade varit helt förståeligt om jag hade förvandlats till en cynisk klump, elak och bitter. Ingen hade kunnat döma mig för det.

Men jag var så upptagen med att leka att allt var okej, så jag märkte inte det. Jag gick omkring och önskade att jag skulle bli sjuk, eller någon skulle dö så att jag skulle FÅ sluta fungera, sluta finnas, bli omhändertagen och avsagd allt ansvar.

Jag blev lämnad, efter tio år tillsammans, med ett barn som bara funnits i mitt liv i 1 år och 4 månader. Jag blev lämnad i ett hus som vi byggt tillsammans, på min absoluta favoritplats på jorden. Jag måste kalla mig fru för resten av mitt liv efter att ha varit gift i tre månader. Jag ödslade min enda bröllopsdag och all lojalitet, blåögda naivitet och hela min tro på kärleken på någonting som kastades i sophinken i en handvändning. Jag hann inte ens skicka ut tack-kort, och vårt bröllopsfoto kommer aldrig att pryda någons hylla, utan ligger inklämt bland alla andra förbjudna och dödförklarade minnen i den där lådan, tillsammans med mina och hans vigselringar. Mina och hans.

Han var min bästa vän, och han tog allt jag levde för ifrån mig. Mitt barn, min familj och mina vänner. För efteråt var jag märkt och förstörd. Inför mina föräldrar hade jag fått någon slags filter, ett kris-filter som gör att jag aldrig ser enbart glädje och tillit till världen i min mammas ögon. När hon ser på mig ser jag sorg och vrede och otaliga sömnlösa nätter när hon legat och tänkt på mig och mina problem. Alla drömmar, alla planer alla små löjliga förhoppningar jag haft om framtiden, slets ifrån mig en mörk kväll i oktober. Jag hade inte sett något komma, jag fattade ingenting. Så totalt jävla blåögd är jag. Efter 10 år, ett barn och ett äktenskap var jag fortfarande inte värd mera än ”vi kan prata om det, men det ändrar ingenting”

Det är min förmildrande omständighet, men jag vägrar använda mig av den.

Är det så, att när det verkligen kommer till kritan, när universum på allvar kränger till och rubbar din balans, så är du nog så medveten om att någon förmildrande omständighet, eller andra människors medlidande är det sista du behöver.

#ensam #lämnad #stark