Så går man omkring i något slags rosa dis av självförnekelse och tvångspositivitet och glömmer hur nära allt lurar bakom knuten ändå. Allt har varit så enkelt de senaste veckorna, eller liksom då det gäller HONOM har allt varit så enkelt, jag har varken sett honom eller hört av honom. Det är enkelt så länge man blundar och håller för öronen.

Jag trodde jag har kommit länge. Jag trodde att också mitt hjärta var överens då min hjärna en gång godkänt resonemanget. Jag hade kommit så långt, jag var fri igen, mig själv, eller i alla fall närmare, och mer du med mig själv än på länge.

Sen skriver han.

Du är underbar. Jag saknar dig, ungen och djuren så hemskt mycket <3

Alla mina skyddshinnor rinner av mig, där jag står 6.42 i mitt badrum. Och det känns som att jag plötsligt vaknar upp ur någon slags trans, utan skinn och hud och utan några som helst försvarsmekanismer, och jag gråter.

Jag förstår varför människor lever i dåliga förhållanden, jag förstår människor som gång efter gång går tillbaka till det trygga och varma, som trots all skada förhållandet orsakar individen, väljer tryggheten och vetskapen att vilken reaktion i den andra som helst är bättre än ingen reaktion alls. Att hat och förakt är bättre än tomhet. Och att i det stora hela hade vi det ju oftast riktigt, riktigt bra.

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

(Hjalmar Söderberg)

Den jag ska vara mest rädd för i världen, den som kan orsaka mest skada och förstörelse, den mest skrämmande och fasansfulla, är jag själv. Den enda vars kärlek jag behöver, är jag själv, den enda som kan ge mig trygghet och stå upp för mig i vått och torrt, är jag själv. Varför är människan så sjukt lättpåverkad när det kommer till bekräftelse och uppmärksamhet? Jag känner mig som en golden retriever. Igen.