Det är så synd att det är så svårt att få hjälp när man verkligen behöver den. Och det är så synd, att de som kan hjälpa inte förstår att visst, man klarar sig och mår relativt bra (eftersom man inte ännu är förhindrad att ta hand om sig själv och arbeta) men att man ÄNDÅ mår dåligt.

Jag tycker att det är lite skrattretande att bli ifrågasatt när man en gång kommit så långt att man sitter på sitt nästsista evalueringsbesök hos psykiatern. Det är så skrämmande att märka att man blir tagen på allvar först sedan då det finns en risk att man inte kan sköta sitt arbete och bli en kostnad för sin arbetsgivare, eller alternativt inte kan ta hand om sig själv och sitt barn och bli en kostnad för samhället. Hon frågade mig om min barndom och jag svarade att den har varit bra, sedan konstaterade hon att ja, du har ju inte varit med om någon traumatisk upplevelse så…

Tankarna började löpa amok i mitt huvud, jag kände mig gråtfärdig samtidigt som ett nervöst skratt bubblade upp från mig. Det var så absurt att jag inte kunde göra annat än att skratta. Det har tagit tre år för mig att godkänna för mig själv och för andra, att visst, en skilsmässa kan vara tillräcklig för att kasta om hela ens liv, och jag har äntligen kunnat börja se på saken med mindre dömande ögon. Att vara ledsen är inte att vara svag, att sörja är inte att erkänna att allt var mitt fel. Det är okej att sakna, sörja, drömma, gråta, skrika och skratta, att den jag älskade DÅ och saknar NU, inte är den samma som sårade mig DÅ och hatar mig NU. Inga av de känslor jag har undergräver mig som människa. Att tycka synd om sig själv är inte att godkänna situationen, utan bara ett konstaterande, SEN kan man ta sig i kragen och göra något åt saken.

Nå, Jag har alltså inte varit med om något traumatiskt. Men vad fint. Då går jag hem och fortsätter leva mitt liv som sakta men säkert barkar åt skogen. Jag fortsätter vara rädd för vad som händer när jag inte orkar gå på jobb något mer, och jag fortsätter ha panik över vad som händer med ungen om jag inte klarar av att ta hand om mig själv ens. Jag fortsätter kontrollera och manipulera henne och allt omkring mig och jag fortsätter med at bli hysterisk om det inte går så som jag planerat.

Jag höll på att smälla av, där på stolen i psykiaterns rum. Jag hade lust att skrika, jag är VISST värd det här, jag behöver VISST hjälp. Det är INTE bara jag som sjåpar mig och gör mig till, försöker få uppmärksamhet genom att leka psykiskt sjuk.

Jag fick den där bekanta känslan av att snart inte kunna hålla allt inom mig längre (vilket ju skulle vara bra att visa, men som jag för allt i världen inte KAN visa). Det känns som att om jag släpper taget exploderar allt, liksom jag smäller av, det börjar med gråt och snor och hulkande, men fortsätter i en smäll och så finns jag bara kvar som blodiga inälvor på väggarna runt omkring mig. Och just innan borde jag bara gå och gömma mig på ett säkert ställe, eller så lugna ner mig.

Jag lugnade ner mig.

Jag får hjälp, det är helt okej, men jag blir så arg på att det måste bollas med vården på det här sättet, som om det vore något jävla lördagsgodis som bara de snälla ungarna får. Man måste vara så stark och så självsäker. Man ska kunna säga högt ”Du, jag BEHÖVER det här, ge mig det” för att överhuvudtaget ha en chans. Vem kan det? Ens när de är friska?

#vård #hjälp