När jag nästa gång blir så där uppfyld av saknad och längtan av något som inte längre finns ska jag koncentrera mig på det jag har. Jagh ar in familj, det har jag skrivit själv, den är liten, men den är min. Har ungen gått och lagt sig, eller då hon är borta får jag väl koncntrera mig på den resterande familjen, mig själv, hunden och katterna. Kom ihåg det, innan ångesten tar tag i dig, träna med hunden, tvätta den, kamma den, klipp dens klor, borsta katterna, sy sovplatser åt dem, ta bilder på dem.

Panikplaner, jag behöver panikplaner. Allt går att tackla bara man håller fienden framför sig, och inte låter den överraska en.

#panik #panikplan #ångest #handlingsplan

Jag vet ju att jag är lättflirtad. Jag har fått så lite uppmärksamhet i mitt vuxna liv att det finns ingen gräns för hur mycket uppmärksamhet och bekräftelse påverkar mig. Jag är medveten om den saken, ändå faller jag dit, gång på gång. Fast jag bestämmer mig för att inte låta mig påverkas av någon annans visade intresse, faller jag dit, fast jag riktigt försöker stå emot.

Nå, nu är det ju inte som att jag fallit hals över huvud, ännu. Det finns vissa problem, en språkmur, till exempel. Och jag är ju van med små språkmurar, men den här är rätt så total. Ålder, är en annan, men inte ens den skillnaden är så stor att jag skulle bry mig om det riktigt gällde. Geografisk position är den tredje, och den är kanske den mest totala. Jag träffade honom på en fest, han är lång, stor och intressant. Kanske främst för att jag inte förstår vad han säger.

Hans vänner kallar honom ”hästviskaren”. Jag menar, hallå? För en som mig räcker det hur långt som helst. De flesta ser hästintresse som ett problem, ett dyrt, tidskrävande och illaluktande problem, eller inte de flesta, utan alla som jag haft att göra med. Och om det inte varit allt ovan, har det inte varit något alls, också det är ett problem, något som jag brinner så starkt för, MÅSTE vara NÅGOT för den jag lever med, annars är det ju ingen vits.

Nåja, kanske det här är orsaken till att jag överhuvudtaget leker med tanken; han är så onåbar, så utom räckhåll, så löjligt OMÖJLIG, att jag därför tycker att det är rätt så säkert att låta mig fantisera. Det känns så skönt att ge min söndertrasade hjärna något annat att tänka på än skilsmässor, separationer, ångest och längtan efter något jag aldrig kommer att få. Det är så lätt att tänka på något så enkelt som en långhårig man på en häst någonstans på en strand i Europa istället för att tänka på hur mitt psykiska mående påverkar mitt barn, hur mina pengar ska räcka till, när jag ska hinna laga de söndriga takpannorna på huset, hur jag ska klara mig ensam, hur mycket jag saknar mitt ex, om jag någonsin kommer att bli lycklig igen, vad jag ska göra om det händer något åt min familj osv osv osv.

Kanske man inte skulle behöva vara så hård mot sig själv. Jag har inte sovit ordentligt på flera år, jag VET att det direkt påverkar mitt välmående och min sinnesstämning. Jag vet att mitt dåliga sovande beror på all ångest och rädsla som finns inom mig, men som kommer krypande till mig om kvällen när det är meningen att min hjärna ska få vila. Jag ligger och vänder och vrider på min kropp i takt med mina tankar, jag vänder och vrider och analyserar och funderar, och kommer ingenvart. Timme efter timme och ser hur klockan obönhörligt, sekund för sekund, närmar sig den där magiska gränsen då det igen är dags att stiga upp, pigg och glad, leka glada mamman, sköta jobbet, axla livet och FIXA ALLT.

OM det då hjälper, att tänka på hästöron i morgondimma, starka armar och någon som tyckte att jag var rolig och vacker, ens för en kväll. Varför skulle det vara så fel? Vad fan? Jag är vuxen och jag tänker fan på vad jag vill. Tankar skadar ingen annan än mig själv, och inte ens mig själv i det här fallet.

Igår lade jag huvudet bredvid dynan, slöt ögonen, tänkte på en sandstrand, en man och en häst, somnade och vaknade i samma ställning när klockan ringde. Voilá! Om det KAN vara så där enkelt, så SKA det vara så där enkelt.

#enkel #hästar #fantisera