Det är två veckor sedan den där mentala melt-downen jag hade en morgon i mitt badrum. På två veckor hinner mycket hända, har jag fått lära mig.

Mitt liv har tills nu varit statiskt, i många år. Inte tråkigt, inte värdelöst och inte att bagatellisera, men konstant. Om man skulle ha skrivit ut mitt liv på papper hade det varit ett streck, ett tjockt, svart, rakt streck.

Jag har liksom varit på paus. Jag har många gånger under de senaste åren önskat att mitt liv hade en paus-knapp utan att inse att allt har varit en stillbild hela tiden. Det hände någonting en fredag för snart en månad sedan när jag lovade mig själv, högt och inför publik, att vara modigare.

Uttalandet var säkert värdelöst för de flesta, vi hade en ”ute-dag” med jobbet och alla skulle säga något de kunde förbättra på i sig själv för att göra arbetsplatsen bättre. Jag hade tänkt säga ”jag lovar att säga till då jag eller någon annan blir illa behandlade på jobbet” men jag vågade inte, så i sista stund skrev jag om meningen i mitt huvud och den kom ut plattare och torrare ”jag lovar att vara modigare”.

Men i mitt huvud förändrades allt. Det slog mig att jag gått omkring och varit rädd alltför länge. Jag har varit rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig, varit rädd för att inte duga, varit rädd att förlora jobb och hem, varit räd för ensamheten, varit rädd för samlevnaden, varit rädd för och om mitt förhållande till mitt barn. Rädd, konstant 24 timmar om dygnet.

Men det är slut nu. Jag lovade mig själv att sluta vara rädd, och sluta låta bli att göra saker på grund av min rädsla. Jag kan tillägga att det där låter enklare än vad det verkligen är. Jag har någon slags social fobi, som sakta men säkert har utvecklats i och med att jag blivit så grovt bedragen och sårad av de jag älskat mest. Så jag har liksom dragit in alla känselspröt och konstaterat att så länge jag inte släpper någon nära så hålls jag ovanför hela skiten, då kan INGEN röra mig.

Men jag lovade ju mig själv att vara modig.

Så, när min kompis ringde för två veckor sedan och sade, vi behöver en basist i vårt band, vi spelar ikväll i garaget. Så tvingade jag mig att tacka ja. Det låter också enkelt, problemet var att jag aldrig spelat bas. Jag spelar gitarr, sjunger och spelar piano, men jag har rört en bas typ två gånger i mitt liv. Dessutom känner jag ingen annan i bandet, bara kompisen då, och han är 10 år äldre och hans kompisar hör till de där som var coola och tuffa och onåbara då jag gick i högstadiet och hade bråttom att bli vuxen. Jag höll på att spy av nervositet när jag körde till garaget på kvällen. Men det var skitroligt, jag har inte blivit så inspirerad på flera år. På fredagen köpte jag en begagnad bas.

Sedan var det hästviskaren, den där vars språk jag inte talar, och som bor på en annan kontinent, och som kom inflygande i mitt liv en alldeles normal kväll och överraskade mig alldeles totalt, som jag skrev om tidigare. Han som jag har tänkt på där på en sandstrand på en hästrygg i Frankrike (eller var han nu höll hus just den gången). Som jag TILLÄT mig fantisera om, bara för att det var så löjligt långt borta, så avlägset och så totalt dröm och fantasi som det bara kan bli. Nå, han kom ju tillbaka, och som om någon annan skulle ha tagit kontroll över min hjärna och mina händer, skickade jag ett meddelande med min adress och bjöd in honom till mig. Där satt han sedan, med sitt långa hår och sina hästdoftande kläder och åt makaronilåda vid mitt köksbord. Och jag fick en skymt av ett liv som inte alls borde vara så här inrutat och rutinerat, ett liv som visar en världen och som låter en röra andra människor och lära sig nya saker. Jag såg ju bara fragment, för vi pratar ju ännu heller inte samma språk.

Men det var så grymt uppiggande, att två gånger på två veckor få känslan ”hur-fan-hände-det-här??”

Liksom jag hittar mig själv i ett garage fyllt av skrikande elgitarrer och bankande trummor, med samma gummistövlar på fötterna och samma gamla tröja på kroppen, men med EN BAS i handen. Samma morgon då jag steg upp hade jag skrattat högt om någon hade visat mig en glimt av vad som skulle hända senare samma dag.

Och jag hittar mig själv i en varm stark famn som doftar häst och örter och gör mig alldeles knäsvag, hemma, I MITT KÖK. Och nej, jag tänker inte hoppa huvudlöst in i något kärleksdrama, men jag var så stolt över mig själv, jag kunde prata, le, röra, VARA hela kvällen, med en främmande människa utan att få ångest och darra och stamma och få andnöd. Hästviskaren, i mitt kök…liksom vilka var oddsen?

Allt det här, bara för att jag bestämde mig för att varje gång min hjärna tänker ”nej, jag vågar inte”, snabbt tacka ja till allt livet har att erbjuda, och ta konsekvenserna som de kommer, när de kommer.