Nostalgi.

Det är något jag är bra på. Och det är inte den där trevliga nostalgin som alla pratar om, utan det är en känsla av att falla utanför en gemenskap eller sammanhang som har märkt en, men som man till varje pris försöker klänga sig fast vid, ett nytt sätt att tänka, en insikt ett uppdaterat jag.  

Jag är dålig på förändringar, jag vet det. Jag är dålig på saker som tar slut, perioder som avslutas, program som fanns en tid och aldrig mera kommer igen. Samtidigt vet jag ju att jag aldrig får uppleva något nytt om jag bara klänger fast mig vid det förflutna.

Känslan jag fick idag slängde mig tillbaka många år i tiden, till stunder i mitt liv då jag har insett att något har hänt med mig, en förändring har skett, men att jag sen kommit till en ände och att jag hädanefter måste klara mig själv, föra framåt förändringen och lära mig leva ut den och med den, själv.

Skriftskolan, var en sådan. Det låter högtidligt, men det hade ganska lite med religion att göra egentligen. Det var bara en vecka i blandat gäng där jag inte hade stöd av mina nära vänner eller familj. Där ingen visste vem jag vad och vad jag stod för. Vid vissa tillfällen har jag hittat en helt ny gemenskap, en helt egen, som ingen annan jobbat för än jag själv, och jag har märkt att jag tillåts vara just den jag är och får respons som om jag vore värd lika mycket som alla andra.

Alla de här situationerna, tillfällena, sammanhangen och gemenskaperna har en sak gemensam.

De tar slut.

Känslan rinner av mig, jag glider obemärkt tillbaka ner i min form, mina tankar som hittat nya banor börjar gina i kurvorna och hamnar till sist på samma ställe som de varit från början. Jag blir ensam igen. Och på ett sätt känns det som att allt bara varit en dröm, eller att jag bara hittat på, TROTT att jag skapat någonting tillsammans med andra människor, rört dem som de rört mig.

Och jag blev riktigt ledsen, fick nästan separationsångest. Hur ska jag klara mig nu? Sociala gemenskaper är SÅ underskattade, människors genuina och ärliga omtanke är en så stark kraft, jag har aldrig förstått det förut. Kamratstöd, det finns inget viktigare. Men jag lugnade mig, tänkte på hur fint det är att jag får uppleva det här, att främmande människor hjälpt mig så mycket trots att de ingenting är skyldiga mig. Jag har känslor, om jag blir ledsen så betyder det att jag har fått uppleva någonting stort som gjort mig ledsen. Mina känslor är ett bevis på ett liv väl levt.

Jag tänker inte falla tillbaka den här gången. Jag har kommit så långt, jag har förändrats för gott.

En förändring kan aldrig vara så stark som när det känns att man förändrats TILLBAKA till något ursprungligt. Jag ska aldrig glömma vem jag är och vad jag står för. Det är mitt liv.

Jag lovade mig själv att sluta vara rädd. Jag ska göra något som förstärker det löftet varje dag.

Idag ska jag på kör-övning. Jag har aldrig sjungit i kör förut. Det är mitt modiga för idag.