När det gäller vissa saker är jag en evig nybörjare. Jag är en evig tonåring, om ens det, ett barn. Jag blir så fruktansvärt nervös över vissa saker och jag låter andra människors brist på visad bekräftelse styra hela mig. Definiera hela mig.

Så här känns det:

Jag kastade just ut en lina till ett gammalt minne. En lina som gör det möjligt för minnet att klättra rakt upp till min hjärna, knacka på, nej inte ens knacka på, utan bara slå in dörren och slänga sig på soffan i min hjärna, som om den aldrig lämnat platsen. Så ligger det där, minnet, och gör sig påmint och vägrar flytta på sig. Byter tv-kanal och smular i soffan, lyfter sina fötter på bordet och luktar illa.

Och mitt hjärta galopperar. Det riktigt fladdrar om det, den lilla slemmiga muskeln. Och det känns i hela mig. Min hjärna lyder soffpotatisen istället för mig och skenar iväg med fantasier och tankar som gör mig röd om kinderna när jag ertappar mig själv med vad jag egentligen tänker på.

Fan, jag skulle ju vara cool. Jag skulle ju inte bry mig, jag skulle ju bara så där...noncalant råka kasta en blick åt minnets håll, och nu har jag istället rusat fram till skyltfönstret och slickat på det, typ.

Och där sitter alla gamla farbröder och tanter och glor, bete dig, vuxna människa. Slicka skyltfönster. Herre gud.